Jag går i barndom

Jag håller på att flytta. Då blir det till att gräva till botten i skåp, lådor och källarförråd. Allsköns grejer kommer fram, sådana jag glömt att jag hade, sådana jag undrar varför i all världen jag sparat och några som jag absolut måste fortsätta bevara.

Härom natten drömde jag att jag flyttade. Jag var i min barndomsby och träffade en gammal skolkamrat, förr bara ytligt bekant och nu väldigt intresserad av mina förehavanden. Jag berättade att jag höll på att lämna mitt föräldrahem. Hon ville se hur det såg ut och jag bjöd in henne. Hemmet jag uppenbarligen höll på att flytta ifrån var som en blandning av mitt faktiska föräldrahem och låg där det låg, men var samtidigt en mix av ett antal bostäder jag sedan haft under livet. Även min nuvarande som jag bott i sedan år 2000 – den längsta bostaden i mitt liv!

I drömmen hade huset en källaringång där vi gick in. Det stod en massa bråte i vägen, så jag fick börja röja och blev lite stressad. När jag väl var klar och vände mig om, var mitt yngsta barnbarn ute och sprang på en stor öppen plats och ville inte komma när jag ropade på henne. Lite mer stress. På något sätt kom vi ändå in i en trappa som snurrade sig uppåt och in i huset. Där nånstans vaknade jag ur drömmen. När jag mindes den tänkte jag att det var ju konstigt, jag flyttar ju visserligen, men inte från mitt föräldrahem. Eller?

Jo, det gör jag! Jag går igenom och sorterar saker från mitt liv, grejer från min egen barndom, från när mina barn var små, från min mor och far, och även foton och arvegods från generationen bakom dem. Jag rensar ut. Det är ganska jobbigt och väcker känslor av olika slag. Nostalgi kan vara skönt och det finns många fina minnen, men jag blir också sorgset ledsen över att tiden gått så fort och att livet framför mig är kortare än livet jag har bakom mig. Och jag saknar människorna som inte längre är här, som dessa saker minner om.

Nu går jag i barndom s a s i förväg och helt frivilligt och (förhoppningsvis långt) innan demensen luckrar upp min verklighet. Jag har nämligen bestämt mig för att läsa om en del av gamla favoritböcker från barndomen. Vissa sticker tydligt ut: sagan om Jack och Marietta av Lil Dahlin, som var den första sagobok jag som femåring läste helt själv. Ja, jag lärde mig läsa tidigt och blev också en stor bokslukare vilket gav mig en god grundläggande utbildning! Minsann hittade jag även Marlotta och Spegel-Apan av Ingrid Bredberg och Olle Mattsons Humlarna – det är vi. Och inte minst den som jag inledde med, etapp ett av min resa in i barndomen gick till den lilla staden Vassomhelst och Fröken Stål, alla bovars skräck. Det är en av B. Wahlströms barnböcker, skriven av Jan Ekholm, utgiven 1966. På insidan av pärmen har min mamma skrivit: Till Annelie från Mamma och Pappa. (Annelie påssjuka).

Påssjuka fick jag den allra första skoldagen, den efterlängtade dag då jag skulle börja i första klass. Den röda skolväskan hängde på stolen, kläderna, en jumper och en stickad blå kjol med dito kofta samt ljusa kalasbyxor, låg fint framlagda och ett par röda skor stod nedanför. Men jag såg ut som en hamster och hade ont i halsen och fick vackert stanna hemma. Fröken Stål blev en tröst. Och nu tröstar boken mig igen, mitt i flyttkaoset!

Fröken Stål bor i den lilla staden Vassomhelst i sitt hus som heter Binkebane. Ole Dole Doff-ramsan tog hon till när hon skulle välja sitt hus, men hon ville inte ha det utpekade huset utan tyckte Binkebanehuset var bäst. I staden finns en häststaty utan kung, för farbrorn som gjorde den ville ha pengar för att gå på kondis när hästen var klar. Men tyvärr var stadens kassa tom, så farbrorn som hade hand om den kunde inte betala. (Det är en tydlig patriarkal dominans i staden, men som tur är finns Fröken Stål som ingen vågar sätta sig upp emot, skolfröken som hon varit för alla som bor där.) Till Fröken Ståls förtret, för hon är en vän av ordning, är farbröderna som bestämmer i staden för snåla för att betala för en kung till statyn.

Fiskal Lars Linjal hälsar på för att varna Fröken Stål för att fyra av hennes tidigare elever blivit bovar och han tror de kan dyka upp hos henne. Han får räcka upp handen när han ska berätta om detta, och likt andra invånare i staden gör han till slut som Fröken Stål säger, även om han blir lite förnärmad. Och fröken Pimpinett får allt vacker lyfta på hattens flor för att inspekteras och ta emot bannor för att hon kletat på sig en massa smink. När hon påpekar att hon minsann är gift med stadens rikaste direktör, säger Fröken Stål bara: ”Du är Bagarns Greta.” Punkt slut och därmed basta.

Ja, Fröken Stål läxar upp alla vuxna och jag gissar att det var roligt för mitt sjuåriga jag, som var besviken över att inte få gå till skolan. Mitt vuxna jag tycker att denna min tidiga idol Fröken Stål är gräsligt bufflig och mindre charmerande, men hela historien är ljuvligt gullig ändå. Speciellt när bovarna dyker upp och hon tar dem i tukt och förmaning. De får sätta sig i skolbänken (såklart har den pensionerade fröken en skolsal i sitt hem, det är förresten där hon låter alla gäster sätta sig i bänkarna medan hon själv sitter i en gungstol längst fram). Bra-iga grejer, som Gustav Geijer i boken sa, vilket han dock fick lära sig att det inte hette. Inga dåliga grejer, sa han då, och fick beröm av Fröken Stål.

Det är också kul att bovarnas ”chief” (fy-fy-skäms-skäms, vet du inte att det heter chef, Anders-Olle, det blir bakläxa på det!), som hela tiden pratar om att rymma, inte bara går därifrån utan på olika sätt försöker få med sig ligan ut när Fröken Stål ligger och sover. Lyckas han? Nej. Hon ligger hela tiden steget före. Till och med när de fyra bovarna ska ”låna” pengar i banken är hon där och sitter i kassaskåpet, som hon öppnat med en konservöppnare. Sedan organiserar hon ”rymmare och fasttagare” mellan poliser och bovar, blåser i visselpipan för en stunds rast och delar ut smörgåsar innan hon blåser igång leken igen. Sedan tar hon med sig bovarna hem till Binkebane och till slut blir det goda medborgare av dem också. Men hästen får aldrig någon kung. Dock blir det en staty till i staden – av Fröken Stål! Snipp snapp snut, nu var sagan slut.

Om jag lyckas få till att läsa den för mitt sexåriga barnbarn (jag vill, jag vill!) kommer jag att få byta ut en del begrepp. ”Farbröderna som bestämmer i staden får bli De som bestämmer…” osv). Ska bli kul att se om min dotterdotter gillar den? Hoppas bara att hon inte får påssjuka på måndag, när det är första dagen i hennes förskoleklass!