Livet och döden

Förändring pågår ständigt. Jag vet, det kan vara upprörande, men så är det. Obönhörligt tickar tiden. Det blir allt mer påtagligt ju högre upp i åren du kommer. När du fyllt 65 och inte längre har någon förälder i livet, då vet du att det är du som står på tur. Dödens port närmar sig. Du vet det inpå huden, t.o.m ända in i märgen. Du ska på uppföljande undersökningar eftersom du för några år sedan opererades för en tidig tarmcancer och undrar vad de ska hitta denna gången i kroppens dolda vrår. Du vet att du inte längre helt kan lita på känslan av att vara frisk, eftersom du kände dig helt på topp när den där begynnande cancern upptäcktes för att du till sist gjorde den där screeningen du erbjudits, som du hade tänkt strunta i för du hade ju inga problem med magen.

Du vet att när det väl börjar tittas in i djupet av din kropp, då kan vad som helst dyka upp. Plötsligt måste du besluta dig för huruvida du ska låta stänga av den artär som förser mjälten med blod eller inte, eftersom de råkat se att du har en aneurysm där, som skulle kunna brista och då blir det farligt. Men mjältar brukar sakta skrumpna ihop om de inte får sin blodtillförsel, och trots att det sägs så käckt att ”man kan leva utan mjälte”, och ”kroppen kompenserar” så innebär det att vissa former av inkapslade bakterier blir omöjliga att bekämpa för immunförsvaret. Du måste vaccinera dig mera, du blir riskgruppspatient och du måste ha penicillin hemma i fall du får bakteriell infektion efter nästa förkylning.

Du våndas när du tvingas välja mellan pest och kolera, men du väljer ju till slut ändå. Kanske har du tur och får hjälp av ett nätverk av healers som skickar kraft och energi för din läkning och när det till slut gick bra med allt så tackar du både dem, gudfader, gudmoder och hela universum. Du får nämligen veta att din mjälte mot alla odds trots embolisering (igenproppning) av nämnda artär ändå fungerar! Du kommer ihåg att även tacka din egen kropp och förlåter den för att den lurade dig tidigare och lovar att ta hand om den bättre nu och inte ta den för given. Du är nöjd och glad ett bra tag efteråt – men sedan kommer kallelsen till uppföljande screening…

Du vet att du inte borde nyttja alkohol över huvud taget eftersom alkohol är cancerdrivande, men du vill och behöver verkligen dränka din oro inför den nya scanningen av din torso. Du orkar inte hela tiden bara möta din oro, uppleva den och acceptera den med yogins öppna sinne!

Du vill heller inte gå och lägga dig om kvällarna, för du har en känsla av att du måste ta vara på tiden och inte sova bort den. Ifall du ska dö snart är det bäst att leva så mycket som möjligt. Det går ut över sömnen. Du får svårt att vakna på morgonen, är trött när du är på jobbet och mer än lovligt sömnig när du kör bil hem efter avslutad arbetsdag. Du riskerar somna bakom ratten och då kör du kanske ihjäl dig. Och klarar du dig hem, så vet du ändå att sömnbrist förkortar livet, så din ambition att ta vara på tiden biter dig verkligen i svansen nu.

Du är en idiot. Du dör hur du än gör. Alla gör det. Det är bara att acceptera. Och hade du bara litat på att själen går vidare, att du får möta dina nära och kära på den andra sidan, så kanske du kunde se det mer som ett kommande, spännande äventyr. Till slut måste du hur som helst kapitulera, erkänna dig besegrad, slappna av, släppa taget och låta dig slungas ut i universum.

(Ingen fast mark under fötterna. Inga fötter. Ingen kropp – den ligger där på jorden. Du flyger. Ser, ler, förstår. Eller???)

Gunilunda