Come on, join the joyride!

Roxettes låt följer mig längs vägen hem. Jag cyklar, jag flyger fram under sensommarhimlen. Det är kväll, mörkret lägger sig och fullmånen, eller nästan fullmånen, lyser gul, bara delvis skymd bakom några molnslöjor. Kvällen är fuktig, mättad av grönska och blommande höstanemon, gullris och rosor – allt sjunger ”Join the joyride”! Och när jag kommer hem sätter jag på Roxettes gamla låt, som jag inte kunnat låta bli att sjunga på hela vägen hem! Låten

Livet, ändå. Hej gamla liv, du kan fortfarande vara så jäkla bra! Trots all skit och allt elände som händer i världen så kan du fortfarande kännas så friskt rinnande och så härligt pulserande i mina ådror! Jag älskar dig, liv! Min kropp vill sjunga och dansa, min näsa lukta på blommorna, mina ögon se allt det vackra – och inte blunda för det fula, men ändå fortsätta se det vackra, fantastiska, sprudlande, växande, blommande, färgstarka….

Samma kväll får jag ett sms från en älskad människa som råkat titta på Allsången och blivit utmattad av känslor. Skriver: ”…blir utmattad av intensiva, men lättsamma Pernilla Wahlgren”. Och jag fattar precis.

Ja, när man öppnar spjället, släpper in livet och tillåter känslor att flöda, Då kan man gråta när man hör en bra version av Olle Adolphsons Trubbel, och det går att bli glad åt en lite sömnig version av ”Espresso Macchiato” (ett av bidragen till årets Eurovision, som f.ö. bjuder på den mest fascinerande benföringen på länge). Det var Estlands bidrag, absolut inte Italiens – de blev lite förolämpade – och har du missat det, så måste du kolla…

Man kan bli rörd när man ser små barn sjunga med i gamla svenska örhängen, tårögd av Ted Gärdestads ”Jag vill vara din ängel”, och man kan böla hela vägen in i mål när man hör Rick Astley live i ”Never gonna give you up.” Allsång, alltså. På Skansen. Stockholm i mitt hjärta och sånt, fast man är mer av en Malmömänniska eller Lundabo i sitt hjärta. Min älskade människa hade förmodligen börjat morra och bete sig i protest om hen verkligen var där, eller, som hen skriver, hade hen avlidit av biggostress inom ett par minuter. Men ändå, när man orkar: den däringa Sverige i kollektiva minnet-känslan, den kan leta sig in under bröstbenet! Hela Allsång på Skansen ser du här

Det är livet som rör sig, livet som känns, det är känslorna som behöver tillåtas och få spelrum, som behöver få plats att rumla runt och prata strunt och det är kroppen som behöver få känna att den lever! Låt den cykla, dansa, hoppa, tramsa! Vi lever bara en gång (- eller? Vad vet vi?).

Jag har själv inte sett nämnda avsnitt av Allsång, det kräver liksom ett speciellt mood att orka ta del av det, men det kan komma… Thomas Stenström verkar ha deltagit, och honom gillar jag, så det kan vara värt att dyka in en stund Allsångsvärlden. Även om jag tycker att Pernilla är lite väl intensiv för min smak. Hysterisk, rentav. Jag gillade Sanna bättre. Och formligen älskade Anders Lundin. Måns Zelmerlöv gjorde visserligen bra ifrån sig, men slogs med hästlängder av proffsiga Sanna. (Du ser, jag har haft koll!)

Vad tycker du om kungahuset? Vill du att Sverige ska bli en republik eller fortsätta vara en monarki? Själv smygtittar jag på julprogram med kungahuset och förstår i det tysta min sedan länge avlidna moder, som hävdade att ”vi behöver lite saga” i debatten med mig när jag var tonåring och ifrågasatte hur i helvete man kunde ha människor som ärvde sina ämbeten i ett demokratiskt och modernt land, och försörjdes av sitt arbetande folk. Mamma gillade kungen och Silvia och jag minns minsann hur Tjabo körde sportbil och träffade sin Sylvia under OS i München, där hon var värdinna.

Jag var förresten på Sakligt Litteraturfestival i helgen och lyssnade bl a på ett intressant samtal med Åsa Lindeborg och Katarina Barrling som handlade om svenskarnas förhållande till kungen och monarkin och ställde frågan ”Är den blågula nyroyalismen ett tecken på att vi inte stod ut med sekulariseringen – att svensken behöver något större än sig själv att tro på? Och är i så fall den mediokre Tjabo – som i över 50 år präglat Sverige – det extrema landet lagoms perfekta samlare av andlig energi?” Ja, det är värt att fundera över!

Det var en kul stund med samtal kring varför många av oss, trots modernitet och sunt förnuft, ändå på något vis gillar kungen och kungafamiljen och mot allt sunt förnuft vill ha kvar monarkin. Enligt Novus (2024) var 65 % av Sveriges befolkning för monarkin. Själv fann jag mig räcka upp handen när moderatorn för samtalet ställde frågan till publiken om hur många som ville ha kvar monarkin. Den kluvna känslan av att skämmas (borde tycka republik var det enda rimliga!) men ändå ha en känsla av ”de är ju så fina…”. Knasigt. Knäppt. Ologiskt. Och mänskligt.

Livet, livet. Det är motsägelsefullt och låt det vara så! Fuck varenda borde och fuck alla måsten och låt allt vara en blandning av osorterade känslor, knäppa infall och kloka reflektioner. Lev det, njut det! Det är ju så fort förbi…