Till pappa

Efter din begravning hade vi en minnesstund på en restaurang med utsikt över båtar och vatten. Det blåste kraftiga vindar, så från stillsam havsbris (kistdekorationens namn) i kapellet, gick vi genom styv kuling innan vi kunde sätta oss till bords för att fira ditt minne.

Kistans stillsamma havsbris bestod av strandgräs och blommor från strandängar. Den var vacker och jag associerar till detta när jag tänker på havet: Utblick. Låta blicken löpa mot horisonten. Betrakta havets skiftningar och himlens spegling, vindens lek och vågornas glitter… Ungefär så inledde jag mitt tal till min pappa, och ungefär så här blev det sedan:

Havet var något av det du älskade mest. Kanske drömde du om att ha en båt? När jag var barn älskade du att ta oss på utflykter till olika hamnar, där vi strosade runt och tittade på båtarna? Du njöt och gick och ”moverade”…

Så fint att du fick bosätta dig nära havet så småningom, i Höllviken. Där har han levt i över 40 år tillsammans med dig, I. Hans liv fick ny mening och nytt innehåll när han träffade dej, efter att livet drastiskt hade vänt när mamma dog efter flera års sjukdom. Pappa var 44 år gammal när han blev änkling, och det var såklart inte lätt för honom, och inte för oss barn heller. Men hans liv fick ny stabilitet och ny glädje när han träffade dig. Tack för allt du gjort för pappa, I. 

Det är fint att se att här i rummet finns det människor från olika faser av pappas liv.  Kusiner från både mammas och pappas sida. Granne i Staffanstorp.  S och R, pappa blev er styvfar och morfar/farfar åt era barn. J, du som tagit så underbart fint hand om pappa i många år när han behövt det, långt mer än vad jag har gjort, stort tack för det och ännu mer: Tack för att du finns!

L, I och R, ni har alla haft en morfar som älskat er och försökt stötta på sitt sätt. Jag säger bara… körkort! 

Omtänksam. Snäll. Generös. Humoristisk (ok, alla skämt var inte roliga, även om du skrattade gott åt dem själv!) Ganska kolerisk i din yngre upplaga och fram genom medelåldern – förr ursäktades det med frasen ”han har ett sydländskt temperament”, eller ”det är det lindstedtska humöret”.  Du blev snabbt arg, men också snabbt på gott humör igen. 

Ja, pappa, här är vi vid havet. Jag måste nämna att du gillade att ligga och sola. I Italien lärde du dig att smörja in dig med olivolja, och du älskade att ligga och steka. Ingen pratade om solskyddsfaktorer på den tiden. Du blev brun, du blev svartbrun medan oljan kokade på skinnet. Men eftersom du inte tyckte om att ligga på mage, så hände det ibland att man såg en pappa framifrån, väldigt mörkt solbränd. Men bakifrån såg du ut som en helt annan person, med en rygg vit som ett lakan! Du brydde dig inte ett dugg, bara du fick njuta som du ville!

John Silver utan filter. Commerce. Pipa stoppad med Greve Hamilton. Prince med filter. Gula Blend. Vita Blend. Bara ett kort uppehåll efter kranskärlsoperation. När man tänker på saken, så är det ett under att du levde så länge! Rökte hela livet, fram tills i somras, och dessutom med ett ganska hårt representationsliv i bagaget: sena nätter, god mat, snaps och grogg. Du brukade säga ”slutar jag röka så dör jag”. Och lite så blev det, fast det tog typ åtta månader. Du slutade i somras för att du var tvungen, eftersom du låg på sjukhus. Och sen blev det liksom inte av mer. Du glömde bort det. 

I mitt minne poppar det upp en massa bilder från alla de år som har gått. Jag minns hur det kändes när jag var liten och pappa bar mig på sina axlar –  jag älskade det! Eller när han kom hem om kvällen när jag hade gått och lagt mig, och kom in och berättade en spännande historia om hur han mött en räv, kört på gnistrande vita vintervägar genom djupa skogar, träffat på tomtefar och fått följa med hem till honom… Eller när han drog historien om när han var sjörövare på Svarta havet för oss och våra lekkamrater. Och som vi skrattade när han låtsades slå i huvudet och bli helt yr i bollen… och när vi lekte indianer och fick binda honom vid en totempole i villaträdgården…

Pappa, du älskade att simma. I hav och i badhus. Som ung var du en framgångsrik simmare i Ran. Skåpen hos farmor var fulla med priser. Du brukade skryta med att du minsann hade slagit Johnny Weissmuller, självaste Tarzan (fast innan han blev Tarzan), när ni var unga. Ni hade mötts i en tävling. (Jag är inte helt säker på att det var sant, för du gillade att krydda dina historier!) Du fortsatte att gå och simma på badhus tills du var över 80, och när jag var liten minns jag hur stolt jag var över min svarthåriga pappa som plöjde fram i bassängen i Staffanstorp! 

Pappa beskrev sig inte som någon stjärna i skolan, och har berättat om långa pluggnätter i lampans sken tills ögonen gick i kors. Han berättade gärna om lärare på Latinskolan som kastade suddgummi på eleverna när de satt och nickade till i bänkarna…  Och det var folkskollärare han egentligen ville bli, men eftersom farfar blev hjärtsjuk fick pappa träda in som resebiträde och köra den stora amerikanaren runt i södra halvan av Sverige, där det skulle hållas uppackningar, säljas mattor och gardiner åt både grossister och detaljhandlare, som det då fanns gott om överallt. Långt före Ikeas tid. Trowall och Co. Dessle AB. Ljungbergs Mattväveri AB. Pappa blev kvar i mattbranschen nästan ända fram till pensionen. De sista åren slutade han sälja, branschen var slut, Ikea hade tagit över och han var nog ganska trött på slitet med tunga väskor och mattor. Han tog jobb på Akzo Nobel och jobbade skift i kokeriet, och när han var 62 gick han i pension. 

Efter pensionen fick pappa många härliga år med dig, I. Ni reste en hel del och umgicks med vänner. Pappa spelade dragspel och åkte med dragspelsklubben på spelningar både i Skåne och i Danmark. Hela vår barndom är ackompanjerad av pappas dragspelande. Även ni barnbarnsbarn har fått höra honom spela, och sista gången var julen 2022 hemma hos I och D. Trots att han var gammal och trött redan då, och inte hade spelat så mycket de senaste månaderna, spelade han i flera timmar den julaftonskvällen. Det var liksom La grande finale, och efter det tror jag inte han spelade en enda gång (fast han trodde att han gjorde det, kanske bara inte så ofta). 

Du blev gammal, pappa. Rekordgammal på din sida av släkten, vilket du gärna påpekade. Sista året frågade du ganska ofta ”Hur gammal är jag egentligen?” Vi fick hjälpa dig att komma ihåg och visa bilder från ditt 90-årskalas. Söndagen innan du dog, när Isabel och jag var hos dig och du tittade på en film från kalaset, torkade du en tår ur ögonvrån och sa: ”Detta är inte bra, jag minns ju inte alls något av detta”. Små glimtar av insikt. Sen var du förnöjd igen, glad av se oss, glad av att få en kopp kaffe och en chokladkaka. En gammal man som levt ett långt liv med den äran. 

Tack för allt, pappa. För att du burit mig på axlarna. För att du sa att mamma kunde lita på mig när jag var tonåring och hon var orolig för allt möjligt som kunde hända mig. För att jag fick gå och rida och åka på ridläger. För att du hjälpte mig med pengar när jag var fattig, ensamstående mamma, så att dina barnbarn också kunde åka på ridläger. För att du köpte bil till mig, och för att du påminde oss om att det var dags att ställa om klockan till vinter- eller sommartid, eller dags att besiktiga bilen. För att du ringde varje torsdag. Och förlåt för att jag ibland blev irriterad för att det var så förutsägbart. Nu saknar jag det väldigt mycket. Jag saknar dig, din blick och dina stora händer och fötter och alla jäkla leverfläckar, som jag dock tyvärr har ärvt efter dig och farmor. Men det är bra. Jag bara tittar ner på mina händer, så är ni där! 

Nu vill jag att vi reser oss och utbringar en skål för pappa! Det går inte att säga leve dig, pappa. Men vi kan säga ”Vila i frid och Länge leve ditt minne”. Skål!