I morgon börjar jag på ett nytt jobb. Efter typ 20 år på olika första linjens chefstjänster ska jag nu ”back to the roots” och arbeta som socialsekreterare för barn och unga – och det ska bli så himla roligt! Åtminstone hoppas jag det! Man kan ju inte veta. Men att få möta människor, förhoppningsvis vara till nytta för barn, unga och deras familjer är och känns oerhört meningsfullt och viktigt.
Jag är lite trött på personalansvar, budgetansvar och allt vad det innebär. Visst har jag haft flera toppentjänster med helt underbara personalgrupper, men på sina håll har jag också mött ganska många förvånansvärt självfixerade personer med så stora egna behov att arbetsuppgifterna liksom kommer i skymundan. Hallå, det handlar inte om dej här! Fokusera på uppgiften och känn inte så förbannat mycket. Du är anställd för att göra ett jobb, du bor inte här och jag är inte din mamma. Trivs du inte, mår du inte bra – byt jobb! Gillar du inte förutsättningarna – säg upp dej! Vill man då ibland säga.
Jag sade själv upp mig från mitt senaste uppdrag, för jag kunde inte stå för hur man jobbade på det boende för hemlösa människor i aktivt beroende där jag vikarierade som chef. Boendet var ett slags flaggskepp inom harm reduction och jag var väldigt nyfiken och positivt inställd inför min anställning där. Tanken är god att du ska ha ett boende även om du inte är nykter och drogfri – men när ”skadereduktion” blir trippande på tå och medberoende, så att häleri och drogförsäljning är vardag i huset, misshandel och utpressning sker bakom stängda lägenhetsdörrar och bortom kameraövervakade korridorer och personalen anammar ett språk som kallar det att klienten ”jobbat” när de varit ute på stöldräd under natten… Då är det inte ok.
Och när de dessutom utifrån sitt långsiktiga, försiktiga arbetssätt låter de boende ducka det enda samtalet och det enda hembesöket i veckan som egentligen är villkoret för boendet, samt skjutsar klienterna i bil hit och dit över stan för att de ska hämta sin medicin, komma på möten med soc osv på dagtid, medan samma klient utan problem tar sig runt stan nattetid för att få tag i droger eller göra inbrott, då tycker jag att det helt tippar över i medberoende och möjliggörande – och det kan väl inte vara meningen med ”harm reduction”!? Nej fy tusan. Man vill väl men det blir fel och kostar rent krasst på tok för mycket av skattepengar. Reparationer av förstörda lägenheter, sanering och städning efter bränder och vägglöss och psykotiska raseriutbrott är vardagsmat på ett sådant boende. Men kostar flera hundratusentals kronor om året. Eller mer.
Man låter det bli misär i lägenheter för att man tycker det är integritetskränkande att kräva att klienterna låter en hjälpa till med städning innan det går så långt! Då tänker jag om min egen yrkesgrupp att det behövs lite mindre socionommesighet och lite mer behandlingsassistent-jävlar-anamma och förmåga att vara bestämda men glada och säga ”kom igen, nu hjälper jag dig!”. ”Jo, nu gör vi det!” Men det är att svära i kyrkan.
Det är väl förresten rätt så intressant att ”harm reduction” blivit så populärt nu när man i flera år har sparat in på kostnader för placeringar på behandlingshem? När jag jobbade på behandlingshem, beviljades de personer som bodde där bara en, två eller max tre månaders behandling. Det är lovvärt att vara rädd om skattepengar, men vi talar om att vända ett liv i beroende sedan 10-20 år där det ofta finns en psykisk ohälsa med i bilden. Och det är inte lite ”röka cannabis” som är substansen, utan en blandning av amfetamin, heroin och alla former av lugnande morfin- och benzodiasepinpreparat. Det räcker inte med ett par månader för att börja ett ”vanligt” liv när man kanske aldrig haft ett förut. Ingen utbildning, inget jobb, ingen bostad. Alltför ofta såg jag att dyrbar tid slösades bort, eftersom besked om beviljande eller avslag på ansökan inte gavs förrän i sista minuten. Vem kan fokusera på sin behandling när man inte vet om man ska skrivas ut på måndag eller inte?
Men nu talar man alltså om ”harm reduction”. Kan det rentav vara så att vi cyniskt låter människor hålla på med att droga sig i det fria valets namn, medan de bor i misär bland andra aktiva missbrukare, där det inte bara är svårt utan i princip helt omöjligt att sluta använda de substanser som man är beroende av och som finns framför näsan på dej dagarna i ända – det är bara att gå in till grannen för att få sig en dos.
När jag såg hur mycket pengar som slösades på skadereduktionistiskt boende tänkte jag på de behandlingshem som stängts ner för att man tyckte det var för dyrt att betala för vården som gavs. Men vilken skillnad i värdighet för dem som bodde på behandlingshemmet jämfört med de på lågtröskelboendet. Vilken skillnad!!!
Hälsar Gunilunda 250216
Meningar och meningslösheter 