Jag har varit ute och rest. I en hel månad. Bara jag. Me. Myself. I. Det var fint för det mesta, jobbigt emellanåt och alldeles, alldeles underbart att återse Kerala, Mother Indias vackra sydvästra delstat som också går under namnet God´s own country.
I Indien är det färgstarkt. Hemkommen slår gråheten emot en! Hur kan vi stå ut med dessa vintrar egentligen? Det är tur att tiden ändå går så himla fort nuförtiden, jag vet att det snart är vår, det är inte lönt att önska sig någon annanstans. Men det var skönt att resa bort från det gråkalla, bladlösa Skånelandskapet i några veckor.
I Kerala blommar hibiscusen, mognar mangon och sväller jackfrukten. Det serveras färskpressad ananas och bitar av papaya och melon, små söta minibananer och sötsaker till frukost. Kokospalmerna vajar i vinden, banjanträdens mångfald av rötter och stammar minner om heliga lundar och bananträdens blad blir perfekta tallrikar till goda grönsaksröror med ris och sambar. Det är varmt, sådär 33 grader, och luftfuktigheten är hög, över 80 procent. Mitt på dagen är det skönt att sitta i skuggan under en fläkt och läsa, eller ligga och vila på rummet. Sanden på stranden ger brännskador under fötterna om man går barfota, men på morgonen är det underbart att vandra i vattenbrynet, bli våt av vågorna som slår in och känna den stigande solens värmande strålar, och sedan ta ett dopp i gungande dyningar om havet är vänligt stämt. Det är bäst att bada tidigt på morgonen innan tidvattnet kommer in och gör dyningarna till bränningar med så kraftigt baksug att du riskerar benbrott om vågorna slår omkull dig!
Jag har vistats på ashram där jag bodde i dormitory och övade yoga som gjorde kroppen värkande trött, men också stärkt och vital när det gått några dagar. Tillvaron var strikt schemalagd med två satsanger, två yogapass, två måltider, ett karmayogapass och en föreläsning per dag. Ingen fick lämna området utan särskilt tillstånd – utom på fredagar. En fredag ungefär i mitten av min vistelse, blev det en härlig utflykt med buss till Indiens sydspets Kanyakumari. På vägen dit och tillbaka besökte vi underbara gamla tempel och stannade till vid ett vattenfall där både barn och vuxna roade sig medan några lugnt utförde sina morgonritualer medan de skådade ut över platsen.
Jag helt enkelt älskar Indien! Det är färgstarkt och utmanar mina sinnen, och det väcker min nyfikenhet och min glädje. Människor är liksom mer direkta och har närmare till sin genuina mänsklighet. Eller hur jag ska uttrycka det. Är öppnare. Mindre rädda och tillrättalagda. Det gör också mig friare!
Här är lite bilder!
Meningar och meningslösheter 