En julsaga

Denna berättelse bygger förstås på sanna händelser. De utspelade sig på 1960-talet och nedtecknades 1997. Härmed önskar jag Dig en riktigt God Helg! Må du bevara barnets röst inom dig! Kanske kan denna saga vara till din hjälp?

Det var en gång en flicka som bodde med sina föräldrar i ett rött litet hus på en villagata någonstans i Sverige. Kanske var det i närheten av där du bor, kanske var det långt därifrån. Nu ska jag berätta något som hände henne en helt vanlig kväll…

Det var mitt i smällkalla vintern. Flickan hade gått och lagt sig men inte hunnit somna. Det lät som det brukade om kvällarna hemma i det lilla huset. Från köket hördes välbekanta ljud: skåp öppnades och stängdes och då och då hördes vattenkranen pipa. Flickan tyckte det var skönt att höra hur hennes mamma nynnade lite för sig själv medan hon ställde i ordning efter kvällsmaten.

Flickans pappa var inte hemma. Han arbetade mycket och ibland kom han hem sent och ibland inte alls. Då bodde han på hotell, för han gjorde många och långa resor runt i landet. Flickan tyckte att hon hade den stiligaste pappan av alla. Han körde bil så bra, hade hår som var alldeles svart och han var längst av alla papporna. Det var alltid lite spännande när han kom hem.

Nu hördes ljudet av en bil utanför huset. Flickan, som just höll på att somna, kände igen motorljudet. Hon blev alldeles vaken – pappa! Hon höll andan och lyssnade. Så hörde hon ytterdörren öppnas och mammas och pappas steg i tamburen. Då visste hon att de pussade varandra och kramades. Sen pratade de med viskande röster och närmade sig dörren till flickans rum. När hon hörde att de kikade in, tyckte hon det var bäst att röra på sig och lyfta på huvudet för att de skulle se att hon var vaken. Det gjorde hon rätt i, för nu kom föräldrarna fram till sängen och hon fick kram och klapp på kinden och sen satte de sig på sängkanten. Det kändes så mysigt och skönt att flickan verkligen inte ville sova!

Pappan hade liksom en kall, frisk vindpust med sig utifrån och flickan kunde nästan känna snökristallerna fara omkring i rummet när han började berätta: Han hade varit långt, långt borta och kört på slingrande vägar i flera timmar. I mörka Småland, där skogen växer tät, var det massor av snö. Det var beckmörkt och det enda han kunde se var snön som glimrade och gnistrade i ljuset från bilens lyktor. Mil efter mil körde han i mörkret genom skogen och inte en enda bil mötte han.

Å, jag borde varit hemma för längesen, tänkte pappan för sig själv där han satt och blev allt tröttare. Men det gäller ju att inte köra för fort om man ska komma fram med livet i behåll, så halt som det är. Oj! Vad var det där? Pappan såg något röra sig vid vägkanten.

– Bäst att se upp, tänkte pappan, jag vill verkligen inte skada någon, varken människa eller djur. Han saktade farten så att bilen bara kröp fram. Då dök det upp en räv bakom en snödriva, en rödaktig räv med lång och yvig svans. Så skönt att se en levande varelse, tänkte pappan. Han bromsade in helt och bilen stannade.

Räven gick tvärs över vägen. Det såg ut som att den kastade en blick över axeln. Så vände den sig helt om, satte sig ner och tittade stint mot pappan. Pappan stängde av motorn och vevade ner sin ruta. Räven satt stilla som en staty och när det hade gått en stund klev pappan ut ur bilen, försiktigt för att inte skrämmas. Han närmade sig sakta räven. Det var då ett märkligt djur, som inte verkade det minsta rädd! Pappan kände sig plötsligt osäker.

– Var inte rädd, kom fram du, sa räven. Mitt namn är Mickel Räv och jag är den som vaktar här i skogen. Men vem är du? Dig har jag aldrig sett förut? Pappan trodde knappt sina öron! Ett djur som talar, jag tror jag drömmer! Eller så är det ett trolleri. Bäst att jag svarar ändå.

– Nej, jag bor inte här, sa pappan. Jag är på väg hem till min lilla dotter. Det är så halt på vägarna att det tar lång tid att köra i kväll. Jag hoppas att jag inte stör här i skogen?

Räven svarade: – Du kör försiktigt och är rädd om djuren. Det ska du ha tack för. De väntar väl på dig därhemma, men om du vill så kan du följa med mig hem till Tomtefar och Tomtemor och värma dig lite. Slå följe med mig som ett tack för att du inte körde på mig med din stora bil. Där kan du säkert få något värmande och gott att dricka.

– Tack, Mickel Räv, sa pappan. Det gör jag gärna.

Så gav de sig iväg genom skogen. Snön var djup och granarna många. Mickel letade sig vant fram mellan träden och pappan pulsade på så gott han kunde, men det var inte lätt att hänga med i svängarna. De gick en lång stund. Till slut kom de fram till en liten glänta – och se! Där borta, under ett av de stora träden, syntes ett ljussken!

– Nu är vi framme, sa räven. Du får vänta här ett slag, jag är strax tillbaka. Så slank han in under en stor gran och försvann.

På himlen lyste stjärnorna klara och flickans pappa stod stilla och betraktade dem. Allt var så stilla, tyst och vackert. Pappan kände kylan bita i kinderna och hans tår började stelna trots att han hade varma kängor. Var blir Mickel av? Funderade han. Bara han inte tänker lämna mig här ute i skogen…

I det samma kom Mickel Räv tillbaka och gjorde ett tecken med tassen:

– Kom, kryp in här under granen, signalerade han. Pappan kröp in och där, minsann, fanns det en trappa som såg ut att rakt ner i jorden!

– Akta så du inte slår i huvudet, du som är så lång, sa räven. Så hakade han loss en lykta från en gren och lyste med den deras väg nerför trappan.

Det var en smal trätrappa som vindlade sig så att pappan efter en stund blev alldeles yr. Ibland tyckte han att de gick uppåt och ibland gick de nedåt. Just som han tänkte fråga Mickel hur långt det var kvar, kände han hur det började dofta svagt av något – var det eneträ? Och vad var det mera? Mmmm, så gott det luktade! Glögg, nejlika, apelsin och hyacint och allt fler av julens dofter nådde pappans näsa. En varm och vänlig atmosfär omslöt honom, han kände en våg av värme inombords och blev alldeles rörd. Tänk att tomten ändå finns, tänkte han. Det hade jag glömt!

Plötsligt stod han på tröskeln till ett rum där det brann en eld i en stor, öppen spis. Det sprakade hemtrevligt och där, framme vid brasan, satt en gammal man med långt, gråvitt och böljande skägg, en grå luva på huvudet och ullstrumpor på fötterna. Tomtefar i egen hög person! Han satt i en gungstol och hade något i handen. Det såg ut som att han slöjdade något, skar försiktigt ut något ur ett stycke trä. Så lyfte han blicken och såg mot pappan som stod i dörren.

– Goddag, min son, sa han. Jag ser att vi har besök i skogen. Stig in i stugan och värm dig en stund. Mickel har berättat om dig. Nu ska du få se hur vi tomtar har det innan du kör vidare hem till dig.

Pappan, som hade bugat sig när han mötte Tomtefars kloka blick, fick fortsätta böja på huvudet för att inte slå i taket när han steg in i rummet. Tomtar är ju små och tämligen nätta – det är därför deras hus får rum djupt under granarna i skogen.

Oj, vad spännande det var. Det tyckte pappan där han var hos tomten och det tyckte flickan där hon lg i sin säng och lyssnade på sin pappas berättelse. Hon kunde se alltihop framför sig: rummet med trägolv, träväggarna med bonader och den öppna spisen. Allt såg gammalt ut och det var det också, för tomtefamiljen hade bott där i många, många år.

När pappan kom längre in i rummet såg han tomtenissarna. Där var gott om både tomteflickor och tomtepojkar och alla hade de luvor på sina huvuden och lustiga ullstrumpor i klara, fina färger. De slöjdade och sydde, klippte och klistrade. Någon låg och sov på en säng och en liten en gungade i en vagga som hängde från taket. Tomtefar skrockade och klappade en unge på huvudet och flickans pappa undrade för sig själv hur den gamle mannen kunde ha så många barn?

– Å, sa Tomtefar, som om han hört pappans tankar, det här är mina barnbarn och barnbarnsbarn. Det är bara de, Tomtemor och jag som är hemma. Julen nalkas ju hos er människor, så de vuxna tomtarna har mycket att stå i. Det ska samlas önskelistor och många människobarn ska tittas till så att de har det bra. Vi gamlingar passar alla nissar under tiden. Vem vet, medan du är här så kanske en av de våra hälsar på hos din lilla flicka?

Tomtefar och pappan gick runt och tittade på allt barnen gjorde: vantar, sockor, mössor och kläder av alla de slag. Långa skidor och korta skidor, kälkar, pulkor och sparkstöttingar. Det syddes dockor och mjukisdjur, det slöjdades bilar, klossar och leksaker av alla de slag. Det fanns massor av konstiga manicker, lustiga speldosor och vackra smycken – ja allt vad man kan tänka sig och mycket mer ändå!

En liten tomteflicka satt lite avsides, och pappan såg hur Tomtefar lämnade över ett litet stycke snidat trä till henne. Hon fortsatte tälja på det med en liten, liten kniv. Hon såg upp och log mot pappan. Blicken var precis som Tomtefars vackert djup och liksom skärskådande. Sedan fortsatte hon med sitt arbete och pappan blev full av beundran inför det han såg. Hon var så flink i fingrarna och trollade fram de mest utsökta små smycken. Hon räckte fram en stycke trä till honom: dofta på den! Det var eneträ, som doftar så gott. Pappan såg ringar och små berlocker som var fint utskurna. Han stod länge och tittade och tänkte att ett sådant smycke hade varit en fin gåva till hans dotter.

Tomtefar, som såg att pappan var intresserad, berättade att just dessa smycken var mycket speciella. Den som fick ett sådant i gåva skulle i all sin levnad, när hon eller han gned sin ring och kände doften av eneträ, kunna minnas och våga lita på att Tomten alltid finns. Den som tog vara på sin ring skulle heller aldrig glömma hur det är att vara barn, och komma ihåg att vara snäll och god och hjälpa de barn som på något sätt har det svårt i världen.

– Det är många nu för tiden som glömmer bort och slarvar med sina saker och sin tid på jorden, sa Tomtefar. Mänskligheten behöver sina ringvaktare och vi brukar välja mycket noga nu för tiden. De som lyckas ta vara på sitt lilla träsmycke har mycket att vinna. Och tack och lov kommer det alltid att finnas de som tar vara på tomtarnas gåvor. Så länge stjärnorna gnistrar på himlavalvet om natten och solen ger dagen sitt ljus, så länge kommer tomtarna att snida sina smycken och besöka barnen om natten i juletid.

När Tomtefar sagt detta, tyckte han det var dags att pappan fick sig lite till livs. De gick ut till Tomtemor, som sysslade i köket. Pappan fick slå sig ner vid bordet sedan han hälsat på henne och kysst henne på handen. Tomtemor satte fram ett stort fat med röda äpplen på bordet och sedan en mugg med varm mjölk som doftade kardemumma och kanel. Pappan smuttade försiktigt på den varma drycken och det var det godaste han nånsin hade smakat.

Flickan hemma i sin säng kunde riktigt känna smaken av den goda drycken och av dess värme blev hon sömnigare och sömnigare. ”Nu börjar det bli dags att fortsätta färden hem”, hörde hon pappan säga till tomtarna där i köket. Och räven var där, trappan såg hon och skogen och snön och alla stjärnorna. De blinkade åt henne när hon gungade in i sömnens rike. Och pappan, som hade kört långt i sin bil, satt kvar en stund tillsammans med mamman på sängkanten och allt kändes lugnt och tryggt i det lilla röda huset.

Senare den natten, när alla hade gått och lagt sig och sov djupt, tassade någon omkring från säng till säng och tittade till dem alla tre i den lilla familjen. De kände inte den lätta strykning över pannan som de fick, men de log i sömnen för sig själva utan att de visste om det.

På morgonen därefter, när flickan skulle stiga upp, hittade hon på stolen bredvid sängen ett litet paket. Vad var det? Jo, i paketet låg en liten ring av trä. Den var så mjuk och len mot handen och när hon förde den mot näsan kände hon hur gott den luktade. Hon höll andan och luktade på den en gång till. Är det sant?

Det såg ut som en riktig tomtegåva.