Jag har börjat landa i ett lugnare tillstånd. Ingen stressklump i magen, ingen jagande känsla av att hela tiden behöva vara i rörelse, komma vidare… Jag kan andas och vara stilla även utanför yogamattan, som annars varit min oas i en stressig tid. Det är här och nu vi lever, så vi mår bäst av att vara närvarande medan det händer! Det är lättare sagt än gjort många gånger att inte låta planering och oro för framtiden äta upp själva levande livet! Men underbart när det lyckas!
Min dag idag: sov lite för länge. Valde julkalendern i stället för morgonmeditationen. En mormor måste hänga med och jag tycker nog mer om årets julkalender än mina barnbarn! Efter en uppfräschade dusch tog jag paraplyet och gick ut i regnet för att ta mig till Malmö och träffa en mycket kär och god vän för två timmars lunch. Vi gillar ovanvåningen på Linnea och Basilika, som har lugn och tyst atmosfär. Den asiatiska lunchbuffén är god! Efteråt mellanlandade jag hemma och lyckades installera min nyinköpta skrivare. Tro det eller ej, men det gick geschwinnt! Nu kan jag skriva ut allt direkt från telefon eller IPad! Och inga fula kartonger kvar i hallen – både skrivarens och en annan som stod och drällde bars av ordentlig kvinna till soprummet och placerades snyggt ihopvikta i rätt sopsorteringskärl. Ingen stress så långt ögat kunde nå!
Jag tog en omväg och hämtade ett paket på vägen till studion, bl a med några affischer som jag beställt. Nöjd med designen, som var snygg men diskret. Inga skrikiga, pråliga signaler här, inte. Sobert ska det vara! Inför terminens sista ordinarie pass i studion bjöd jag på lite glögg på deltagarna som kom in från det ruggiga decemberregnet och tillsammans gjorde vi ett skönt yogapass och mediterade för fred i sinnet och på jorden med vackra Sat Narayan! Å, glädjen i att få vara yogalärare och ha en fin lokal dit människor kommer med glädje och längtan och kan landa i lugn och en harmoni. En ynnest. Tack, tack, tack!
Hemkommen läste jag flera kapitel i Paul Bruntons På spaning i det fördolda Indien (översättning: Anna Bornstein). Den är fascinerande läsning om yogier med mystiska förmågor om äkta magiker och falska fakirer och ett sökande efter sanning och kunskap om tillvarons mysterium. Den västerländskt förnuftige Bruntons sinne utmanas av det han möter hos de yogiska mästare han finner i 30-talets Indien.
Vilken rik dag i livet! Och jag har även talat i telefon med en av mina älskade döttrar, sagt hej till älskat barnbarn, kommunicerat med min bror, stämt av med goda vännen E samt underhållit relationen med min käre H, som är i full gång med hemmafixande inför julbesök av sina barn. Han verkar just nu få ihop mellan 14 000 och 20 000 steg per dag UTAN att ha varit ute och gått eller sprungit!!! Han är liksom i rörelse hela tiden. Otroligt. Där ligger jag verkligen i lä, i det här vädret sänks mitt genomsnittliga stegantal för varje dag som går, för jag kan inte förmå mig att ge mig ut när regnet står som spön i backen i kombination med kraftiga vindar. H behöver komma hem till mig emellanåt och ta det lugnt, för verkar det inte lite stressigt?
Hur som helst, denna dag i vår herres hage har varit otroligt njutbar. Tänk så mycket en dag ändå rymmer, även om den går så fort! ”Vår herres hage” brukade min farmor säga i betydelsen ”denna vår värld”. Rubriken valde jag dock för att min kväll avslutades med tre avsnitt ur serien med samma namn, James Herriots självbiografiska roman om veterinären på landet. Säsong 1 av senaste inspelningen, tre avsnitt hann jag med. Den du, farmor! Den hade du gillat! Feelgod på landet innan andra världskriget!
I Vår herres hage är samhället och tillvaron liksom mer välordnad och sympatisk än vad vi är vana vid. Problemen ligger på lokal nivå och rör vare sig planetens eller människans existens. Även om det är svårt att hitta jobb för den nyexaminerade veterinären, så lyckas James Herriot få stanna som assistent hos den stränge och excentriske Siegfried Farnon i Yorkshire. Det gäller för James att visa både för sin arbetsgivare och de lokala bönderna att han kan sitt jobb. Och han kavlar upp 30-talsskjortärmarna och drar ut kalvar som fastnat på vägen ut, botar hovbölder och tvingas avliva en häst med tarmvred och charmerar gamla damer vars sällskapshundar är överviktiga eller retar upp andra när han försöker återlämna fel katt efter en behandling och hittar den rätta nedsövd på operationsbordet – men rättar till det i sista sekund innan skalpellen kommer till användning. Det är öl som ska svepas, skulder som ska betalas och uppförsbackar som ska klaras av genom att man gasar på med den gamla bilen för fullt i kurviga nerförsbackarna så att man nästan kör i diket. Det är de unga människorna med livet framför sig, de gamla bönderna som retas men också dunkar veterinären uppskattande i ryggen när han gjort sin insats. Och så hushållerskan, förstås, som håller ordning på allt. Fint och snällt och mycket långt ifrån dagens verklighet med gängvåld, klimatförändringar, krig, stress och allmänt elände. Jag stannar gärna ett avsnitt till i Vår herres hage, faktiskt.
Jag följde den förra versionen av serien, som jag tror gick i sju säsonger från 70- till 90-tal. Även då fann jag den lite tröstande och läkande. Och om jag minns rätt var den mer verklighetstrogen? Den nya är lite för tillrättalagd – eller är det jag som har en mer erfaren blick? Jag blir liksom inte helt uppslukad utan är hela tiden medveten om gestaltning och skådespeleri. Men betyget blir ändå godkänt – jag myser och trivs tillräckligt. Nästan som jag gjorde med Skärgårdsdoktorn, en gång i tiden. Och det finns en massa säsonger, så jag skulle kunna ägna hela julhelgen åt dem! Det känns bra. Leve snällhet och präktighet, engelsk landsbygd och lite Glasgowdialekt. Det gör gott för lite sargade själar!
(Och jag har faktiskt både skrivit på ett upprop mot att ta bort högkostnadsskyddet, kommunicerat på sociala medier OCH jag har sökt typ fyra jobb! Utan att stressa en enda gång! Gött ju!!!!)
Denna dag i vår herres hage. (Vink, vink till farmor i himlen! 👋🏼)
Filundagunikon 241218-19
Meningar och meningslösheter 