Ute på landet, i ett gammalt hus målat med Falu rödfärg har jag inrett mina rum och dit kan jag resa för att liksom komma ifatt mig själv. Landa. Det är som vore det mina egna dockskåpsrum. Två små rum, varsamt inredda, på en gavel av ett hus som alltid vänligt tagit emot mig. Dit har jag kunnat fara för att komma ikapp mig själv eller för att dra mig undan världen när den blivit för besvärlig och påträngande. När jag var ung vävde jag mina drömmar om framtiden där och nu när jag är ganska gammal kan dessa rum hjälpa mig att försonas med att det blev som det blev, om än inte som jag drömde.
Jag hade ett dockskåp när jag var barn också, men det var ett besvärligt dockskåp. Mitt dockskåp var en enplansvilla och det hade rum från både fram- och baksida – åtminstone som jag minns det. Taket gick inte att lyfta av, och det stod på en byrå bakom dörren på mitt rum så jag kom liksom inte åt alla rummen om jag inte lyfte ner det på golvet och ålade omkring med kinden tryckt mot golvet. Vilket dumt dockskåp! Jag tyckte bättre om grannflickans Lundbydockskåp, som till och med fick en tredje våning så småningom! Där gick det bättre att låta leken flöda!
I min fantasi kunde jag förvandla mig till en miniatyrversion av mig själv – som Teskedsgumman (men utan Götapetter). Men det var innan den julkalendern. Snarare var jag inspirerad av Astrid Lindgrens berättelser i sagosamlingen Nils Karlsson Pyssling. Jag älskade berättelserna i den, hur Bertil höll på en spik och sa Tjillevippen, badade i en sockerskål och hjälpte Nils att få mat och möblera sitt hem. Jag älskade sagan om pysslingarna Peter och Petra, som bodde under en gran i en jordkula i Vasaparken, blev kompisar med Gunnar och fick följa med honom till skolan i hans ryggsäck. Och när de åkte skridskor och på kvällen i vintermörkret. Så underbart!
I min egen lilla fantasi och värld av miniatyr bodde jag i ett slott av silver. Slottet var inrett med möbler av sammet, ofta var de mörkblå, men ibland röda. Möbler hade snirkliga rokokoben och gardinerna kunde ha silverstjärnor. Jag hittade ett tyg för ett par år sedan på rea som jag såklart köpte – så nu finns det en bit av min barndoms fantasislott som draperi i mitt radhushem! Mörkblå ”sammet” med silverstjärnor. En glimrande natthimmel. Ett stycke magi och trollkonst! Jag har det också som duk vid speciella tillfällen, för jag köpte så klart flera stycken!
I mitt silverslott och värld av sammet var det jag som bestämde, och det var en tillflyktsort dit jag tog mig ibland om kvällarna. Inte för att jag var ett olyckligt barn, jag minns det som att jag för det mesta hade det bra i min tidiga barndom. Men i slottet var det jag som bestämde hur allt skulle vara. Och där fanns en prins som det var spännande att träffa. Romantiska svärmerier med full kontroll, de verkar ha dykt upp tidigt i livet!
På 80-talet sjöng Turid ”Jag vet en prins i ett slott utav silver, som med sin pensel strök skimrande väggen brun, rev ner fönstrens sammetsdun. Tycks nöjd med sitt verk, huset skriande står i tom hålighet – rent av de tårar som Kasper i rädsla för skratten grät. Jag får ej se det någonsin, vet nyckeln ej mer passar in, vet att min dröm hos denne prins ej återfinns, ej återfinns.”
Igenkänning på det. Prinsen i silverslottet var svår att finna i verkligheten! Många såg ut som han, kysstes passionerat – men förvandlades så småningom till grodor! Och i mitt liv har det nog varit så med mycket, att jag haft föreställningar och drömmar om hur saker skulle bli och vara, och de har kanske ofta varit lite högt ställda och rätt så ofta har de också fallit platt till marken! Dreams became dust! Men ändå blev det upplevelser på vägen som jag inte ville vara utan.
Turids text är en översättning av Joni Mitchells I had a king från albumet Song to a Seagull från 1968. ”I had a king in a tenement castle, lately he’s taken to painting the pastel walls brown, he’s taken the curtains down…” Den är lyssnansvärd, som det mesta av denna musikskapande kvinna som kan måla med toner och röst! Hennes musik håller genom alla tider!
Till mitt dockskåp på landet har jag flytt när jag inte stått ut med världen, men jag har också kunnat komma till mig själv där. Kommit ikapp mig. Kunnat känna de känslor som rört sig och undersöka mina tankar. Ibland har huset känns som en föräldrafamn som välkomnat mig, som längtat efter mig, saknat mig och som blivit glad när jag dykt upp. Ett tröstande modersbröst. En hel del vin har druckits där, i ensamhet eller tillsammans, men trösten har inte varit i vinet, trösten har varit i att landa i det som är, i att låta smärtans vågor kännas och sedan, efter hand, få lägga sig till ro.
Underbara rum. Som jag har älskat där. Älskat att inreda, älskat att spinna drömmar, älskat att leva, att njuta kropp tillsammans med käraste mannen, älskat att prata med vänner, älskat att ligga ensam mellan kalla lakan och känna sömnen komma, älskat att plantera blommor i vårens krukor, vandra längs grusvägar, titta på natthimlens stjärnor! De är många där, stjärnorna på natthimlens draperi…
Nu måste jag förbereda mig på att lämna mina kära rum, lämna min dockskåpsvärld. Hur ska jag klara mig utan dem? Jag har fått ha dem i många år tack vare min kära vän som stått ut med att ha ett hus på 100 mils avstånd från sitt hem och som varit tacksam över att jag kunnat bebo det åtminstone delvis. Jag har fått vara hyresgäst nästan gratis. Gammal vänskap – må den aldrig rosta! Jag förstår att det inte håller att ha ett hus som man bara besöker ett par veckor varje år och som kräver sitt underhåll och skötsel ändå. Jag har inte kunnat ta hand om allt som behöver göras, så huset förfaller lite sakta men säkert – och det behöver någon som kan ta hand om det på riktigt. Jag trodde det skulle bli jag/vi – men så blev det inte och inte blir det så heller. Alla har sitt att ta hand om och ta hänsyn till. Det är som det är. Blev som det blev. Inte som jag drömde och ville. Men så tacksam jag ändå är för det som varit!
Släppa taget, det är nödvändigt! Inget består, allt förändras. Smärtsamt är det ibland, men det lönar sig inte att göra motstånd. Än så länge finns mitt lilla dockskåp kvar, än så länge kan jag hålla fingret mot spiken och säga Tjillevippen och förvandlas till en lite bättre version av mig, tända mina stearinljus och känna in hur det är att leva – just här och just nu. I ett dockskåp i ett hus som har en läkande energi. Må ingen nånsin riva det.
Meningar och meningslösheter 