Cornelis

En fenomenal poet och diktare och en själfull trubadur. En besvärlig och försupen skitstövel också. Det ligger en dokumentär i två avsnitt på SVT Play som man inte får missa om man vuxit upp med hans röst i låtar som Brev från kolonien, Personliga Person, Felicia adjö och Deidres samba. Somliga går med trasiga skor är dokumentärens namn, och den är gjord av Magnus Gertten 2023. Tack för den! Här kommer vi nära både den unge och den äldre trubaduren genom människor som stod honom nära och genom hans egen röst i samtal med en vän under den sista tiden på sjukhuset innan dog av levercirros. Tydligen har Gertten grävt fram en hel del nytt material. Cornelis var en sårig själ och svårt begiven på alkohol och amfetamin, men att hans musikalitet, diktarförmåga och geniala hantering av gitarren bestod, det framgår tydligt. Han var verkligen ingen dussinmänniska!

Det finns också en dokumentär av Tom Alandh om Cornelis från 1997. Den heter kort och gott Cornelis – dokumentären och jag fick den av min bror när det begav sig. Nu ligger den på SVT Play och jag kände ett behov av att se om den. (Skönt att inte behöva plocka fram den gamla dvd-spelaren.) Jag kan konstatera att den står sig väl i konkurrensen med den nya dokumentären. Kanske är den gamla faktiskt ännu bättre. Flera av de personer som intervjuas är desamma som i den nya, men Tom Alandh gick liksom närmare dem genom sina frågor, och hans röst är en del av dokumentären. Gertten låter bara svaren finnas med – den som intervjuar är osynlig.

Slutintrycket är att de båda dokumentärerna, skapade och utgivna med nästan 25 års mellanrum, kompletterar varandra och ger olika facetter och pusselbitar av personen och artisten. Cornelis, den nederländske svensken och urstockholmaren, var banbrytande som trubadur på 60-talet. Han vidgade visans utrymme och förändrade den svenska musikscenen. Och så sent som 1987 gjorde han succé på Roskildefestivalen inför en ny och yngre publik som gav honom sina stående ovationer!

Själv minns jag Cornelis när han kom och red på min ridskola, det måste varit hyfsat tidigt 70-tal. Han och Bim bodde i Skåne då, i Vismarlöv enligt dokumentären. Hur som helst så kom han till den lilla ridskolan där jag tillbringade i stort sett all min lediga tid. Cornelis hade ju en stor och kraftig kroppshydda, så det blev Dufeke han fick sitta upp på, stoet som jag var försteskötare till. Hon var en snäll och välskolad fux för den som orkade sitta till så att hon trampade under sig med bakbenen och den långa halsen lyftes. Men Cornelis var nybörjare, så han åkte mest runt på en Dufeke som passade på att vara lite slö och lat.

Vår ridlärare Eva var inte det minsta starstruck inför det kända paret, utan hon gjorde precis som vanligt, dvs sa till någon av oss stalltjejer att vi skulle ”sätta igång lektionen” och sedan dök hon upp när hon var redo. Därav har jag haft äran att hålla ridlektion för Cornelis Vreeswijk i ca tio minuter vid åtminstone två tillfällen. Jag var mellan 12 och 14 år. Och när vi hade klubbdag på ridskolan det året, kom Cornelis med gitarren och sjöng ett par låtar där i manegen. Så han kunde verkligen vara en schysst och prestigelös snubbe också! Ryktet sade att han och Eva var polare och festade rätt så rejält tillsammans, men det kanske inte alls är sant, för enligt dokumentären inleddes Skånetiden på nykter kaliber.

Cornelis ryttarkarriär på Dufeke blev ganska kort. Kanske tog den slut när han blev svartsjuk på Bim när de tillsammans var programledare i tv-programmet Sommarkväll. Bim skötte det hela så bra att Cornelis hamnade lite i bakgrunden – vilket ledde till en ny omgång supande och så småningom till skilsmässa och att huset i Vismarlöv såldes. Faktum är att han misshandlade Bim vilket blev slutet på deras äktenskap – enligt dokumentären.

Allt mörker hos denne man till trots, vad jag slås av genom att titta och lyssna på de här filmerna är vilken fantastisk musikalisk mångsidighet han hade, Cornelis Vreeswijk. Min bild av honom var den ensamme trubaduren med gitarren, som han hanterar skickligt och med känsla, ofta vilt och lite härligt respektlöst. Men nu blir jag varse att han gjort både jazziga och rockiga framträdanden tillsammans med olika band och i olika sammanhang, och att han lika självklart tar plats med sin musikalitet i de olika genrerna. Vilken blueskänsla och vilken jäkla tajming! Han utstrålar självklarhet och självförtroende på scenen!

Gitarristen Ulf G Åhslund beskriver 1997 Cornelis som en musikalisk vilde med sagolik tajming, snäll, vildvuxen, oregerlig, komplicerad, enkel, ensam, populär och jagad. Allt på samma gång och i en enda röra. En fascinerande man men ofta svår – producenterna ratade honom så småningom, och kvinnorna lämnade honom. Bim säger att den nyktre Cornelis var en dröm att leva med, med han hade en sjuklig svartsjuka och hans onyktra jag var nyckfullt.

När jag lyssnar på alla de klipp med musik som båda dokumentärerna generöst bjuder på, konstaterar jag att Cornelis verkligen gör skäl för epitetet ”vår tids Bellman”. Han kommenterar sin samtid med ironi, krigen med smärta och sitt privatliv med finstämd känsla när han besjunger människor som betyder något. Döden är ofta väldigt närvarande i hans texter och mina ögon rörs till tårar av Sov du lille prinsen min, som han skrev till sin son ”istället för ett vykort” (!). Hans sista skiva blev Till Fatumeh, och den spelades in medan han var mycket sjuk och gavs ut postumt. Fatumeh hette i verkligheten Fatima och var en heroinmissbrukare som Cornelis hade känt sedan hon var liten eftersom han var vän med hennes mamma. Det framgår att Fatima fick metadon och hittade vägen ut ur sitt destruktiva leverne. Vi möter henne både i Alandhs och Gerttens dokumentärer. I den senare läser hon sin egen poesi och vi får se lite av hennes bildkonst, och jag lägger märke till hennes blick när hon tittar på sina alster – jag ser en konstnärssjäl. Fatumeh överlevde och klarade sig, men Cornelis gick sorgligt nog under bara 50 år gammal.

Cornelis låtskatt omfattar fler än 500 låtar och de dessutom skrev han 200 dikter. Genom dessa lever han vidare!