La mer

Havet. Urhavet. Urmodern. Modern. Mamma.

I vågor kom havet av känslor, sköljde in mot hjärtas kust, ömsom kom skarpa bränningar, ömsom mjukare vågor. Tack, jag öppnar mig, jag tar emot! Välkommen, Sorg! Välkommen, Saknad! En dörr har öppnats, en inre port som varit stängd och tillsluten, har slagits upp och äntligen känner jag! Jag hade en mor, en gång för längesedan. Min mamma. Min fina mamma! Vilken smärta att du dog mitt i livet, där du borde fått blomstra, växa och finnas till – för dig själv och för din familj! Du var vårt nav och vår trygghet. Utan dig blev vi en familj som klamrade sig fast vid ett vrak, ett sjunkande skepp. Rädda sig den som rädda sig kan!

Vi flydde Sorg och vi flydde Saknad. Vi försökte klara oss. En far som desperat sökte efter ett nytt fäste i tillvaron, omedveten om två barns behov av närvaro och bekräftelse, omedveten om att Sorg och Saknad behövde få ta plats i tid och rum. En farmor och en mormor som försökte fylla tomrum och upprätthålla vardagsrutiner. En storasyster som försökte vara vuxenmogen fast det var henne övermäktigt. En lillebror som kämpade mot den ångest och oro som växte inombords.

Vem i hela världen kan man lita på när skeppet sjunker men ingen låtsas om att det är så? (Är det inte likadant många av oss gör nu, förresten, inför hotande klimatkatastrof och en demokrati som inte längre kan tas för självklar….?)

Så varmt välkommen, du Sorg och även du, Saknad! Ta så mycket plats som ni båda behöver! Välkommen varje år, runt Mors dag eller när helst det faller sig. Om dövörat slår till inför era knackningar, så knacka lite till! För om inte Sorg och Saknad får utrymme, kan heller inte Glädje och Lycka ta plats! Och då blir livet platt och meningslöst.