Vilken föreställning!

Jag håller med min vän, som uttryckte: ”Han lyckades verkligen sätta fingret på det!” Och han, det är August Strindberg. Ja, vi har varit och sett Ett drömspel på Hipp i Malmö i regi av Katrine Wiedemann – och vi är helt tagna!

Jag har aldrig förut sett pjäsen, än mindre läst den. Nyckelrepliken ”Det är synd om människorna” är jag bekant med, men mest från en textrad i en låt av Ola Magnell från 70-talet. I låten ”Min häst har blivit sjuk” konstaterar han efter ett antal väl rimmade verser: ”Men det är synd om mänskorna, som redan gamle Strindberg sa.”

Det var alltså i Ett drömspel som gamle Strindberg sa detta, och han lade orden i munnen på Indras dotter, som steg ner till människorna på jorden och levde bland dem. Pjäsens röda tråd är denna gudadotters besök och försök att begripa sig på människornas levnadsvillkor. Dessa människor, som alltid tycks klaga och aldrig vara nöjda, samtidigt som de har förmåga till kärlek, lek, lycka och drömmar, som verkligen kan få en gudomlighet att le! Men drömmarna krossas, glädjen betalas tusenfalt med sorg och den underbara kärleken blir till ett plågsamt fängelse som kväver de älskande. Det är både fantastiskt och förfärligt att vara människa – och det lyckas han verkligen fånga, den gode August. Om och om igen konstaterar Indras dotter att det är synd om människorna, vars hjärtan verkar så kluvna och dras åt så olika håll. Den som bäst förstår att leva verkar vara självaste skalden! (Skulle det vara Strindberg själv?)

Både iscensättningen och gestaltningen av detta drömspel på Hipp är genialisk! Regissören har valt att använda nycirkusens uttryck, och vi får se hisnande konster och vända perspektiv av artister från Tilde Björfors nycirkusensemble, som tillsammans med Malmö stadsteaters skådespelare försätter sin publik i fascinerad uppmärksamhet, där vi ömsom skrattar, ömsom tappar hakan och ömsom ropar till av förvåning!

Scenerna är tablåartade och vi ser ofta händelserna ur ett förskjutet perspektiv, där skådespelare och artister t ex agerar liggande på scengolvet bland möbler som ligger, så att publiken får ett ovanifrånperspektiv. Det är otroligt skickligt utfört, och ser – nästan – helt verkligt ut samt tillför en humoristisk touch till scenen samtidigt som det drömska i den blir förstärkt. Detsamma gäller för de flygande inslagen, när nycirkusartisterna skickligt klättrar, balanserar och jonglerar med sig själva i luften. Har tyngdlagen upphört att existera?

Alltihop är så skickligt gjort att det låg väldigt nära till hands att jag själv hamnade i ett slags drömtillstånd mellan sömn och vakenhet, och jag konstaterar att den här uppsättning vill jag se om igen. Jag hoppas verkligen att den spelas in och att den visas till vintern på SVT Play. Missa den då inte!

Gunilunda 240524