I utbyte mot en säng fick jag en bok, och det var ett bra byte. Ja, jag fick två böcker, faktiskt, men bara den ena är ännu läst. Det är Peter Højrups debutroman Island i översättning av Jonas Rasmussen. Berättelsen är som en lavaström! Ett flöde av tankar liksom väller fram, känslosamt färgade, och jag ville bara fortsätta läsa, men fick tvinga mig att pausa för det blev för mycket att ta in alla vindlande tankar och associationer hos romanens konstnärsego. Han beskriver sin värld och sig själv med både drypande sarkasm och svidande elakhet, men också med ömhet, stor kärlek och mycket smärta. ”Jag böjde mig ner över dig och blåste på din ömma punkt.” tycker jag till exempel är en väldigt vacker mening.
Romanens jag är en författare som är på väg med flygplan till ön dit hans hustru tycks ha flytt tillsammans med de gemensamma barnen för att lämna äktenskapet. Vi vet inte varför, men under flygresan rullar minnen och bilder fram. En middagsbjudning, en litterär prisutdelning och en författarkollegas död är några av de öar som berättelsen vävs kring, men det är romanjagets associationer och fantasiflöden kring fragment av verkligheten som är bokens behållning. Oförblommerat rått, saftigt, ibland mansgrisigt, men också ömsint och poetiskt väller tankebanorna fram medan författaren är på väg till ön med hopp om återförening. Men han ångrar sig redan att han är på väg, och vi vet inte om han nånsin kommer fram eller hur det går. Han tycks vara på gränsen att förlora inte bara sitt äktenskap utan även sin verklighetsförankring. Man förstår att frun inte orkar med honom längre, men som läsare fascineras jag av det inre så plågsamma, men också mustiga och ibland väldigt roliga, flödet av tankar.
Han målar vid ett tillfälle upp ett scenario för sitt inre – efter att först ha ondgjort sig över alkoholisterna på parkbänken som han passerar och kommit fram till att det är för att han är så lik dem – där han själv sitter på bänken i en fläckad, smutsig och nerspydd rock och hans fru tio år efter skilsmässan kommer gående med barnen, känner igenom honom och hur han sedan förnedrar både sig själv och dem när han vacklar fram och försöker ta kontakt. Scenen utvecklar sig över flera sidor och frossar verkligen i förnedring, tills den övergår till fantasier om hur författaren på olika sätt skulle kunna dö och han förklarar hur lugnande inverkan sådana tankar har, som en slags motvikt till ångesten över att något hemskt kan hända de närstående.
Författaren brottas med sitt författarskap och att vara nominerad till ett litteraturpris som ska utdelas av en stor bank väcker ångest och mycket kluvna känslor. Han förväntar sig inte att vinna och hoppas bara att spektaklet ska vara överståndet fortare än kvickt och förnedringen att stå på podiet inför den samlade publiken är nästan outhärdligt smärtsamt beskrivet. Konst eller prostitution? Författaren blir en reklampelare för kapitalets goodwill och känner sig som en clown…
Ja, det är en fascinerande berättelse. På bokens baksida står detta: ”Danske Peter Højrups virtuosa debutroman är en intensiv och lyrisk berättelse om förlust, skam, ömhet och missunnsamhet, men också en rasande genomlysning av vår tids dyrkan av yta och framgång. En kärleksskildring, sorgesång och sedekritisk litania i ett.” Och det, hörni, det stämmer! Läs den!
Gunilunda 240429
Meningar och meningslösheter 