Weltschmerz – eller ren och skär sorg

I min mage, djupt ner och långt in, bor det sorg. Den gömmer sig där och oftast märker jag inte av den, men ibland gör den sig påmind. Jag vet inte om det är det som man kan kalla Weltschmerz, dvs den psykiska smärta av sorg som kan komma av insikten om den egna svagheten och otillräckligheten i förhållande till världens grymhet och ondska (definition enligt Wikipedia). Det står också att Weltschmerz i denna betydelse kan uppträda tillsammans med uppgivenhet och verklighetsflykt.

Ja, i första skedet får den här smärtan mig att vilja krypa ihop och dra mig undan, dricka alkohol för att stå ut och även våga känna på den lite till – för jag tror den vill säga mig något. Där finns något begravt som behöver få komma till liv. Det är svårt att sätta ord på känslan. Den kommer långt inifrån och den är ordlös.

Dels tror jag den handlar om precis det Wikipedia säger. Känslan av att vara maktlös i förhållande till all ondska i världen. Upplevelsen av att världen håller på att bli helt galen och att allt går överstyr. Att människor röstar på en man som Donald Trump och att människor gör och agerar i trollfabriker för att sprida falska påståenden och undergräva demokratin. Att klimatfrågan inte är självklart högst på vår agenda för att rädda framtiden för våra barn. Att barnen svälter och människor i Gaza brutalt dödas och en hel värld bara tittar på. Detta (och mycket mer).

Men det finns en individuell del, en egen högst privat smärtpunkt och kanske en som vi alla delar – fast på olika sätt. Det är kanske smärtan i att vara människa. Att leva ett begränsat liv i en viss tid där allt förändras och allt tar slut. Från att födas in i en kropp och upptäcka världen, kanske tro att man är den och behärskar den, till att inse att man bara är en liten pyttedel i en jättestor väv. Att mamma och pappa dör och man inte själv styr över vad livet ska bli eller innehålla.

När min mamma dog var jag 18 år. Jag var den sista som träffade henne av oss i familjen. Det var på sjukhuset och jag gick dit från min pojkvän som hade en lägenhet i närheten. Jag gick dit fast han försökte hålla mig kvar och ville att jag skulle vänta till nästa dag. Jag gick dit fast det var sent och jag kom när natten hade gjort sitt inträde på avdelningen, ljusen var nedsläckta och de flesta patienter hade gått och lagt sig. Klockan var inte mycket mer än åtta på kvällen och min mamma blev mycket glad över att jag kom. Hon presenterade mig stolt för sin rumskamrat och hon tyckte att jag var så fin i mina svarta sammetsbyxor och den svarta batikblusen från Anarkali, som hade ett vackert mönster i vitt och rött på ryggen. Mamma hade sin rosa morgonrock på sig, och hennes hår var kort eftersom det var på utväxt efter att cellgifterna gjort henne skallig. Hon rörde sig inte helt smidigt, för hennes ena ben och ena arm var lite motsträviga pga hjärntumören som i så många år gjort hennes liv besvärligt att leva.

Hon hade hamnat på sjukhuset för att hon fick ett stort epileptiskt anfall en vårvintermorgon hemma i villan. Jag fick ringa ambulans medan pappa tog hand om mamma. Jag såg när hennes kropp flög som en båge genom luften och hon hamnade på golvet i konvulsioner. Pappa skrek att jag skulle ringa 90000, och det gjorde jag. När ambulansen kom hade hon kommit till sans och hon gick själv ut i ambulansen. Hon hade på sig sin blå kappa, en trenchcoat. Jag åkte med i ambulansen och pappa körde efter i bil. Jag tror att farmor fick ta en taxi från Malmö för att vara på plats för min lillebror.

När mamma och jag skiljdes åt efter en stunds fin samvaro där på sjukhuset den där sista gången, så sa vi att ”Vi ses till helgen!”. För då skulle hon ha permission och få komma hem. Men så blev det inte. På morgonen efter mitt besök ringde mamma till min mormor och berättade att jag varit på besök och att hon var glad för det. Under förmiddagen sade hon sedan till personalen att hon skulle gå och vila sig en stund. Ur den vilostunden vaknade hon aldrig. Personalen försökte väcka henne, och när det inte lyckades togs hon akut till operation. Hemma i villan vankade vi av och an i timmar, släkten var samlad och alla var oroliga och rädda. Min lillebror och jag låg i min säng och höll om varandra när det var läggdags men jag hörde de vuxnas oroliga röster där utanför. Till slut kom telefonsamtalet där läkaren sa till min pappa att det inte fanns något mer att göra. Mamma låg i respirator i tre dygn och var vad man på den tiden kallade hjärndöd. Sedan dog hon. Jag var inte där.

Jag minns dig som levande, mamma! Det är jag glad för!

Men min sorg fann inte något utrymme. Jag visste inte hur man gjorde för att sörja. Familjen fick ingen hjälp, det var absolut inte aktuellt med psykolog- eller kuratorstöd. Året var 1979 och kunskapen som förhoppningsvis finns idag fanns inte då. Jag stängde in, jag gaskade upp mig och försökte vara stor och stark. Jag försökte ta hand om min bror, försökte att vara vuxen fast jag bara var en 18-årig flicka som hade mist sin mamma. Det gick väl sådär, eller rättare sagt: det gick inte så vidare bra. Men det är en annan historia. Och sedan dess verkar det bo en förtvivlan i min mage som aldrig riktigt har fått komma upp till ytan. Den ger sig till känna varje år i februari/mars. I år gav den sig till känna sent, inte förrän mot slutet av månaden. Det tog flera dagar innan jag förstod varför jag kände mig ledsen och skör. Men kroppen minns. Mamma dog den 24 mars, lite mer än en vecka innan jag fyllde 19 år.

Weltschmerz förekommer i många former. Lika vackert som livet kan vara, lika grymt kan det te sig. Kanske är det ena förutsättningen för det andra – även om det kan vara svårt att uthärda.