Vem kan man tro på?

Jag var på bio häromdagen, det var första gången på länge. Biljetterna var en present från mig till en när och kär person, som gjorde det goda valet att se filmen Hammarskjöld. Den som avses är förstås Dag Hammarskjöld, och filmen speglar den sista tiden i hans liv och slutar med hans bråda död i en flygplansolycka. I filmen blev planet han färdades med nedskjutet. I verkligheten vet man inte riktigt vad som hände, men ingen verkar tro att det var en slump att planet kraschade.

Filmen väckte viss nostalgi med sin 60-talsskildring och dokumentärbilder från en svunnen tid där herrar bar hatt – och jag minns hatthyllan i mitt barndomshem. Samhället Sverige var sammanhållet på ett annat sätt än idag: alla såg samma nyhetsprogram, Dag Hammarskjöld var hela Sveriges man och när han dog hölls det tysta minuter över hela landet.

Men framför allt visade filmen på det cyniska politiska spelet, och hur ekonomiska intressen vägde tyngre än moral och rätt när Afrika skulle avkoloniseras. Belgiens politiker och industrimän drevs av girighet och drog sig inte för att ta till lögn, falskspel och lejda mördare för att förhindra ett självständigt Kongo. Amerikanske presidenten Kennedy drog sig inte heller för att koppla in CIA och låta belgarna sköta sina smutsiga förehavanden utifrån den information som de levererade. Smutsigt, dystert och min misantropi växte. Vem kan man tro på av politiker och andra makthavare?

Och vad händer idag i världen? Gaza en skådeplats för väldigt grumliga intressen och varför tillåts Israels extrema högerregering att fullkomligt massakrera en hel befolkning inklusive barn och gamla, kvinnor och män, journalister och läkare – ingen och inget skonas i jakten på Hamas soldater. Men det saknar proportioner och världen bara ser på! Inte många regeringar protesterar, inga sanktioner införs. Media rapporterar inte om stora massdemonstrationer runt om i världen där människor protesterar, inte heller om israeler som protesterar mot kriget – undantaget P1, där det ändå framkommer en del av detta, tack vara Cecilia Uddén och Johan Mathias Sommarström.

Det är mycket som är otäckt i vårt samhälle. Jag som trodde på människans inneboende godhet… och visst finns den, mitt i eländet, tack och lov, så finns det medmänsklighet och mod och kärlek. Men att ondskans potential var så stor som det visar sig nu i världen, och även i vårt eget samhälle där egoism och högerkrafter gjort så stora landvinningar – ja det gör mig dyster. Mycket dyster.

Det gagnar dock ingenting att fastna i dysterheten. Jag tror det är en viktig uppgift för var och en att sluta fred inombords (förlåta oss själva för alla tillkortakommanden) och att fortsätta se godheten, det vänliga och det ljusa, det allmänmänskliga och det gemensamma – alla tecken på den sociala, omtänksamma och samarbetande människan som vi ser på vår planet och i vår närhet! För det finns, mitt krigen och dödandet finns de som räcker varandra en hjälpande hand och de som delar ditt bröd i stället för att roffa åt sig. Det ser ut som att de är få just nu – men desto viktigare att uppmärksamma varenda tecken som går att uppbåda!

Vi får inte ge upp! Vi får inte låta mörkret segra!