Trettondagsafton

Snö ute och minusgrader för ovanlighetens skull. Ullmattor kan därmed snötvättas – befrias från kvalster, katthår och smuts! Först ska de hänga i ett par timmar, sedan läggas i snön, täckas med snö och borstas. Piskas eller stampas ur… och sedan är de klara att tas in igen. Så bra! 

Denna Trettondagsafton började med vänner på besök och sedan bar det av till stan för min del. Det är rea och på stadens lilla varuhus hittade jag gardinstänger till en fjärdedel av priset jag först trodde att jag skulle få betala! För övrigt motstod jag flera frestande reaerbjudanden, och tillbringade trevlig tid i yttersta samförstånd tillsammans med väninna sedan unga år. Det blev lunchfika på ett av stadens numera riktigt anrika kaféer. Det öppnade en gång som ett udda inslag bland stadens fik och har bestått sedan dess med olika ägare, och trevligt nog behållit sin alternativa karaktär.

Under en period hade den vissa danskvällar med  arabisk musik. Jag minns att jag en kväll gick förbi och fick idén att titta in. Då råkade jag på en av mitt livs största kärlekar, som dock långt dessförinnan sorgligt nog gått om intet i ett inferno av bråk, missförstånd och ömsesidiga anklagelser. Denna kväll fick det vackra återuppstå – när som en skänk från ovan båda avstod från all konflikt, dansade med varandra, njöt av det och gjorde sällskap hem. Ja, vi möttes och kunde älska varandra på nytt i några timmar. Ingen av oss nämnde med ett ord något om gamla konflikter, för då skulle förtrollningen omedelbart vara bruten. En undantagets härliga kväll. Så underbart det är när ljuset oväntat letar sig in! När ett mörker visar sig inte vara kompakt! Då får jag hopp om oss människor ändå! 

Min väninna och jag hade en fin stund där på det gamla fiket i sammetsfåtöljerna och den har, trots ett mångårigt rökförbud, fortfarande en air av väl inrökt miljö. Man minns med både vämjelse och vällust hur vi bolmade förr i tiden. Min väninna och jag har följts åt med Hobson mentol, gula Blend, vita Prince, Marlboro och John Silver med filter – och Camel, inte att förglömma! Numera klarar vi oss bra utan, som tur är! Jag har varit rökfri i 23 år!

Vi promenerade sedan genom snöig stad hem till min väninna och grävde fram gamla möbler ur djupet ur ett källarförråd. Fynd i förvar som kan komma till nytta igen! Sedan blev det buss genom stan för mig med kassar och gardinstänger, mot hemmets lugna vrå. Av någon anledning kände jag mig väldigt ledsen, ensam och gråtfärdig, när jag steg av bussen. Kanske av sömnbrist, kanske av inre och överdriven stress och inte minst en oförmåga att släppa kontrollbehov gällande en aktuell process i mitt liv. Det har varit en tuff vecka med mycket känslor, irritation, frustration och besvikelse. 

Andas. Acceptera. Agera. De tre A:n som ska vara ledord för mig detta år 2024. Hittills har det inte fungerat så bra om jag säger så, och nu gav ett gammalt, nedärvt mönster sig tillkänna: ”Ska något göras så måste jag göra det själv. Ingen annan tar något ansvar.” Att börja tycka synd om sig själv ligger farligt nära till hands. Martyren, den ensamma, plågade, som tar ansvar medan alla andra bara har roligt!

Men det finns fler röster i den inre orkestern, tack och lov. Nattikhos röst dök upp: ”lev livet lite mer med en öppen hand än med en knuten näve”… och ”jag kan ha fel”… Ja, kanske har stressrösten faktiskt fel, kanske löser det sig även om jag inte sliter ut mig till högsta blodtrycket, kanske går det att coola ner, chilla lite, tänka att ”det löser sig”… Och efter två bollande, systerliga telefonsamtal i kvällningen samt tre avsnitt av netflixserien Tore, som kämpar med sorg och vilsenhet, kunde jag för första gången på minst en vecka uppleva en stunds verklig sinnesfrid!

Tänk om det gick att lägga sig i snön, låta sig borstas ren, skakas ur – och sedan var all gammal skit bara borta ur pälsen! Själen ren och vit som nyfallen snö, himmelen och sikten stjärneklar. Denna Trettondagsaftonsnatt vill jag sova gott och inte yla mot månen som en gammal ensam varghona!