På 80-talet gick jag i drömterapi. Drömterapeuten hette Maya och bodde och hade sin mottagning nära Värnhem i Malmö, och jag cyklade dit från Kirseberg. Terapin gick ut på att jag skulle skriva ner mina drömmar som jag drömde om natten. Jag skulle ha papper och penna till hands bredvid sängen och direkt, ja nästan innan jag hade vaknat, skriva ner vad det var jag hade drömt. Sedan gick jag till Maya en gång i veckan och läste upp vad jag hade skrivit. Vi samtalade om vad det väckte för känslor hos mig, vad jag kände igen och vad jag inte kände igen, och så fördjupade oss lite till i orsaker eller konsekvenser av det. Härligt och djuplodande grottande i navelskåderiets härad!
Den här drömterapin handlade inte om att slå upp i en bok vad en viss symbol betyder. Det handlade om att forska i vad drömmarna betydde för mig. Och Maya var en fena på att förenkla och översätta drömspråket, medan jag gärna krånglade till det. Det blev en fruktbar kombination och spännande sessioner. Känner du igen känslan i drömmen? Ja, det gjorde jag ju ofta. Då forskade vi djupare i det.
Maya menade att det fanns olika typer av drömmar. Tömningsdrömmar behövde man inte bry sig så mycket om, det är bara rester av upplevelser från dagen som fungerar en utrensning. De känns igen genom sin fragmentariska karaktär, med inslag som var direkt relaterbara till dagen som gått eller någon av de senaste.
Men så finns det drömmar som på något sätt berör oss känslomässigt. Något i dem gör oss nyfikna, intresserade eller konfunderade. De talar till oss eller väcker motstånd: det där är verkligen inte jag! Alla dessa drömmar var det spännande att ägna tid åt. Maya försökte lära mig att tänka i enkla slutsatser och inte överdramatisera. Mina noteringar var ofta långa och detaljerade. Ofta bad hon mig sammanfatta dem efter att jag läst allt, i en eller par meningar.
Jag är tacksam över de kloka kvinnor och terapeuter jag mötte på 80-talet. Maya var en, och innan dess gestaltterapeuten Judith, som på något sätt gav mig känslorna, livet och hoppet åter! Jag var känslomässigt avstängd och i dålig kontakt med mig själv – ibland kändes det t o m som att jag liksom stod en halvmeter bakom mig själv. 23 år gammal träffade jag henne för första gången, och sedan gick jag enskilt och i gruppterapi – det var dyrt och jag hade ont om pengar, men lyckades skrapa ihop det jag behövde. Och det var enormt lärorika upplevelser.
Judiths sätt att arbeta gestaltterapeutiskt med drömmar var spännande. För att komma i kontakt med drömmarna fick vi berätta dem i presens och första person. (Jag går längs en mörk gata och ser en häst komma galopperande emot mig i full karriär. Jag förstår att den är panikslagen och jag blir rädd…) När vi berättat hela drömmen skulle vi avsluta med frasen: ”Och detta är mitt liv.” Det kunde vara en utmaning – och ibland gav det en aha-upplevelse!
Vi kunde också arbeta djupare med drömmen genom att gå in den gestaltterapeutiskt: betrakta alla delar av drömmen som delar av dig själv och gå in och låta dem komma till tals med varandra. T ex om du drömt om en jättesal med stort blankt golv som du knappt vågar gå på, så kan du gå i dialog med golvet – låta det komma till tals. Och sedan en annan del av drömmen… Väldigt spännande är det – och effektivt – att arbeta med drömmar på det sättet!
Maya kallade en viss kategori drömmar för själsdrömmar, och menade att de kunde handla om upplevelser från tidigare liv. En sådan dröm jag hade handlade om att jag var en kvinna som födde ett barn i stor smärta och i ensamhet ute i en mörk skog. Jag upplevde i drömmen hur jag försökte gömma mig, hur ensam jag var och hur ont det gjorde att föda. När barnet kom ut var jag svag och hade inte kraft att resa mig, utan jag blödde och blödde. Jag försökte ta hand om barnet, men livet rann ur mig och jag dog där ute i skogen. Otroligt verklig dröm, väldigt fysiskt tydlig. Men inget blod i lakanen när jag vaknade, som tur var!
På den tiden hade jag så levande drömmar. Jag mindes drömmarna, som var långa och hade detaljerade händelseförlopp. Var jag mer i kontakt med mig själv på den tiden? Jag har inte drömt på det sättet på många, många år, undantaget ett fåtal gånger. Betyder det att jag tappat den kontakten med mitt inre, eller bara att jag slutat att behöva drömmarna som en vägledning?
En minnesbild från när Maya hade närvaroträning med mig: Vi gick genom Malmö och hon frågade mig vad jag såg, hörde osv, och jag svarade både lydigt och villigt, men tyckte det var lite trist. Så när vi stannade i Rörsjöparken lät jag tankarna flyga medan jag fick stå och blunda på gräsmattan. Efter en stund frågade Maya mig var jag var någonstans. Jag svarade stolt att jag var i Indien! Mina associationer hade fört mig dit och jag var stolt över min förmåga till inlevelse och fantasi. Maya suckade nog lite inombords medan hon frågade mig en gång till. Jag upprepade envist att jag var i Indien. Då bad hon mig öppna ögonen och se mig omkring. Sedan frågade hon igen var jag var…. Ja, jag fattade till slut galoppen! Och det säger en del om de svårigheter jag haft och kanske fortfarande har med att befinna mig i nuet!
Missförstå mig inte – fantasi är en fantastisk kraft! Men vi behöver förstå när vi är närvarande och när vi är i fantasins värld! Jag fick en aha-upplevelse där i Rörsjöparken! Krasch, bom, pang! Jaha, hon menar så! Jag var ofta långt ute i det blå, och det är ju härligt, men det behövs lite fötter på jorden också! Det är typ 40 år sedan och jag är betydligt mer verklighetsförankrad nu än då. Jag tackar Maya Lamppu för hennes guidning. Det var drömterapi med handfast vägledning till kropp och materia och faktisk närvaro!
Hur ofta är du någon annanstans än där du är? 😊
Meningar och meningslösheter 