Svärta och lite tröst

Trösten i det röda vinet. Hur det fyller gommen, blommar där en kort sekund innan klunken försvinner ner i kroppens djup och hur snabbt det känns skönt i hela systemet. Beroendets fälla, njutningen är bedräglig. Att unna sig men inte förlora sig. När ensamheten skaver behövs det lite tröst. Rött vin och möjligen choklad. Det är svårslaget. 

Så här sitter vi i baren. Tre ensamma själar vid var sitt bord på tydligt avstånd från varandra – tack och lov! Det är inte den sylta jag egentligen vill synas på, om jag ska vara ärlig. Noll poäng för det sofistikerade, men flera i gemyt och ett antal i lagom sorglighet. Trevlig kvarterskrog ändå, jag klagar inte. Jag får min bot mot skavet – för idag skaver hela världen i mig!

Jag kan inte värja mig mot krigen, förtrycken, klimatförstöringen och den utveckling som tycks föra oss rakt mot undergången både politiskt (högerpopulism och högerextremism, Trump och Putin, SD och nuvarande regering), tekniskt (AI som man besinningslöst fortsätter utveckla, kärnkraft och vapensystem – som om klimatet räddas av kärnkraft och elbilar – och barnens fruktansvärda skärmberoende!) och ekonomiskt (bristen på jämlikhet och avsaknad av satsningar på en trygg välfärd för alla). 

Det går fullständigt åt helvete. Trump vinner presidentvalet i USA. Putins lakejer kärnvapenbombar Ukraina. Israel gör förödelsen total i Gaza och tredje världskriget blir ett faktum när Kina attackerar Taiwan. Frågan är om kärnvapenkrig eller klimatkatastrof dödar oss? Det är liksom en total galenskap som verkar hålla på att ta över världen?

Hur kan det krigas över huvud taget när vi behöver rädda oss själva och hela mänsklighetens samt den här fantastiska planetens framtid! Några galna, maktälskande diktatorer styr världen och miljoner människor, vi alla, drabbas! 

Jag måste hålla mig här och nu, annars går jag sönder. Musiken som spelas i denna lokalen är idel gamla godingar, och jag gillar dem. Another love. Kan jag förvänta mig another love i mitt liv? Probably not. Igår tittade jag på Så mycket bättre och där gjorde Pär Wiksten (som jag f ö inte hade hört talas om innan, skämskudde på den) en version av en låt av Peg Parnevik (ja, hon är döpt till detta namn av känd, golfspelande fader) som han döpt om till Vi lever tills vi dör. Sympatiskt med människor som tänker på att livet inte varar för evigt.

Idag känns det dock i stället sålunda: tack och lov för att livet INTE varar för evigt! Befrielsen kommer! För inte fan är livet speciellt kul? Visst har det inneburit ljuvliga stunder och fantastiska upplevelser, men visst har det väl till största delen ändå varit en kamp? Mycket ensamhet och många brottningsmatcher med existensen! Och besvikelser i kärleksrelationer som aldrig lyckats kombinera passion och trygghet under samma tak någon längre tid. Är det en omöjlighet att förena dessa två?

Åter till Så mycket bättre, min huvudsakliga referens och ljuset i mörkret en dyster dag som denna:  Jag kan göra som Sanne. Do it ”the Sanne way” och ”stay single”. “Och sex er ju fantastisk! Men det ska bara være ‘with no strings attached. Så blir det værkligt ærligt!” Och så Sanne Salomonsens underbara, kraxande skratt! Det er sgu godt! Det finns kanske ljus i mörkret ändå!

Såsom: bra sex, bra musik – och någon gång en bit choklad och ett glas rött!