Rena karusellen

Om och om igen har vi hört det, att tiden går fortare och fortare ju äldre vi blir. Och tänk om det faktiskt är sant? Tiden är ju relativ, och när vi kommer upp i ljusets hastighet kan det hända grejer, det har vi lärt oss av Einstein.

Det är längesedan min tidsupplevelse var släpande långsam. Jag minns när jag pryade – jo, det hette så – på ortopeden och stod i sköljen, vid autoklaven, tömde och fyllde på och väntade. Jag steg ut ur rummet och tittade på klockan efter vad som föreföll vara en halv evighet, och ändå hade visarna bara flyttat sej ett par minuter. Jag gick i åttan då, tror jag. Jag lärde mig vad en collumfraktur är, och lärde mig hur man bäddar en sjukhussäng. Det var roligare än att stå i sköljen.

Till saken. Det snurrar fortare och fortare! Kanske är det livsförloppet som fungerar så att tiden spinner iväg och accelererar ända tills själen sugs ut ur kroppen igen och tillbaka till sitt ursprung! Slurp – vi lämnar kroppen, som dör och kan börja multna. Min alldeles nya teori är att livet försiggår som i en slags universums osynliga karusell. Vår själar kan härigenom slungas in i materien, inkarneras, och vi upplever den jordiska dimensionen och tempot som är både väsensskilt och mycket begränsande jämfört med den fria själens. Men vi vänjer oss vid vår jordiska tillvaro. Emellertid blir vi med åldrandet allt känsligare och märker alltmer hur karusellens centrifugalkraft för oss närmare den stund när själens sugs tillbaka mot sitt ursprung.

Den senaste veckan har jag tänkt att det är värst vad de pratar fort i radion! Alltså i de vanliga P1-programmen låter det ibland så rasande snabbt att jag tänkt att jag måste ha råkat sätta på snabbspolningen! Du vet, som man kan göra på t ex SR Play, välja uppspelningshastighet? Det är bara det att det funkar inte när du lyssnar i direktsändning, så det kan uppenbarligen inte vara orsaken.

Kan det vara AI-rösterna som gjort sitt inträde som nyhetsuppläsare eller rentav intervjuobjekt? Ofta låter de snabbpratande både anonyma och lite robotlika. På vandringen mot jobbet kan jag känna mig rentav yr och nästan ångestfylld, faktiskt, av känslan av att inte riktigt vara i takt! Eller är det bara att allt faktiskt snurrar snabbare och snabbare…?

Kanske är det ett första tecken på begynnande senilitet, att min hjärna inte riktigt hänger med? När jag funderade över det, uppstod teorin om universums karusell. Den drar i min själ. Min själ vill bli fri! Men mitt ego vill vara kvar, inte lämna kroppen än! Jag stannar kvar ett tag till – om jag får bestämma!

Och tacka vet jag en gammal hederligt urverk…