Gunilundas midnattsvals

Det stillnar där utanför när mörkret faller. Till och med blåsten blåser tystare ikväll. Eller är det mina öron som är bedövade, hörseln lite avtrubbad, dövöronen som slår till? Alla dessa intryck! Tystnad är skönt, och ändå har jag börjat ha ljud på från radion när jag ska somna på kvällarna. P1:s prat på så tyst volym att jag nästan inte hör vad de säger. Eller P2:s musik, om den är lugn och stillsam och inte dundrar på med bleckblås. Det kan jag inte somna till! Oboe däremot, är underbart! Jag har hört att det är sådan brist på oboister att risken finns att yrkeskåren dör ut. Det vore ju sorgligt – vi behöver er i denna värld! Oboens mjuka klang är så välgörande för själen! Tydligen tar det väldigt lång tid att sköta om och vårda själva instrumentet både inför och efter att det använts, så kanske passar det inte riktigt in i vår snabba, stressade tillvaro. Om jag fick leva om mitt liv kunde jag bli oboist och meditatör, det borde passa väl ihop. Ett övande i tålamod.

I skymningslandet kan det hända mycket. Katterna börjar kanske prata med dig när skuggorna blir längre. Trädens grenar gungar i en långsam valstakt. De ljusskygga figurerna reser sig ur vinklar och vrår och börjar röra sig runt på stadens gator. Ju mörkare det blir, desto friare känner de sig. De kastar sina osynlighetsmantlar och börjar dansa till tonerna från eldfat och en rumänsk tiggares dragspel. Drömmarna vaknar till liv och stiger upp mot skyn – följ med och låt dem ta form och bli till färg och sprida sig ut i universum!

Dagen är släckt, mörkret har väckt, stjärnor och kattor och slinkor…

Likt Nils Ferlin slåss jag med en smäktande vals. Den vrider sig och krumbuktar, skenar iväg i en allt snabbare takt men så lugnar den sig igen och vi dansar vidare i tretakt… 1 2 3, tung lätt lätt…

Och stjärnorna syns på himlen, månen blickar ner mot jorden och skakar långsamt på huvudet. Vad gör ni, vad gör ni, vad gör ni…. hur kan ni ägna er åt krig när ni skulle kunna dansa i stället? Lägg ner era vapen!

Mitt nattliga radioackompanjemang började när Ryssland invaderade Ukraina. Jag fick ett starkt behov av att höra vad som hände, följa nyheterna, skulle det bli världskrig nu? Vanan att sätta på radion blev kvar, oron försvinner inte men det ger en slags trygghet att höra vad det är som är på gång därute, i när och i fjärran.

Jag önskar fred, frihet och kärlek till vår planet och till alla oss som bebor den. Sluta kriga, soldater! Slut fred, militärer och ministrar! Samla er, sansa er! Ni har redan tillräckligt med blod på era händer.