En oväntad kväll

Om jag behöver invänta undergången nånstans, skulle det kunna vara just här,  just så här. 

En krog. En samling människor, lätt bedagade, mestadels äldre och på olika sätt märkta av livet. De tycks bekanta med varandra, några verkar rentav vara vänner. De hejar med namn och krogen känns som deras vardagsrum. En yngre kvinna, som spelar gitarr och sjunger, säger att krogen är hennes andra hem. Hennes dotter sitter vid bordet och ser inte särskilt road ut över att vara i detta andra hem. Hon försvinner sedan när mamman börjat spela. 

En man sitter och läser en roman medan hans bordsvänner är i intensivt samspråk med varandra. En yngre kvinna med stor kropp och vänlig utstrålning sjunger visor i en mikrofon, tillsammans med den gitarrspelande modern till barnet vid bordet. En äldre jazzmusiker lägger slingor med sin sopransaxofon över de kända melodierna, spelar solon som då och då får sångerskorna att tappa bort sig lite i formen – men ändå är de glada. De märker att han förhöjer den musikaliska kvaliteten och upplevelsen. Han är en inte helt nykter men fortfarande gudabenådad saxofonist. Jag känner honom. Eller gjorde. Han är far till mitt yngsta barn och för 30 år sedan levde vi nära och intensivt med varandra. 

En före detta operasångerska går fram till mikrofonen. Det är en stapplande väg, hon behöver en hjälpande hand och tar sig fram i luftig sommarklänning, bara ben och sockar i gympaskorna.  När hon kommer fram så är det slut med stapplandet – hon tar ton och sjunger Gershwins Summertime med en röst som minner om fornstora dar. Tillsammans med saxofonen, som möter upp och fångar in hennes toner, blir det magi. Emellanåt lyfter sig rösten och klingar, ibland anas lite sprickor – och allt är mycket vackert. Jag får veta att hon har Alzheimers sjukdom och en halvtimme efteråt minns hon inte vad hon sjöng. Mannen med boken är hennes make, och han har bott i Sverige i 20 år. Jag fotograferar boken, som han säger är bra. Han berättar att han älskar sin fru och att han tar hand om henne, de bor tillsammans. I sin glans dagar var hon operasångerska i Tyskland. Han undrar om jag tyckte om hennes sång, och det gjorde jag ju. Han säger att jag skulle hört henne för 20 år sedan! Sedan berättar han för henne vad jag sagt, och hon ser nöjd ut men säger att hon inte minns vad hon sjöng. Hon får det berättat för sig, och nickar nådigt. 

En familj med invandrarbakgrund finns i lokalen, ett större sällskap som firar födelsedag. De kan inte sångerna och de ser så ordentliga ut bland de andra gästerna. Men när tårta och sprutande tomtebloss bärs in, spelar musikanterna upp och alla gäster sjunger med i Vi gratulerar, och familjen blir så glad och tackar ödmjukast genom pappan, som reser sig upp och bugar. Jag tror de är släkt med kroginnehavaren. 

Alla som vill bjuds in att komma fram och spela eller sjunga. En känd, numera äldre, lundaprofil stiger fram, talar lite omständligt och framför sedan en kuplett av Karl Gerhard, som han dedikerar till Ukraina innan han, lite ostadigt svajande, återtar platsen vid sitt bord. Det spelas Cornelislåtar och jag önskar Veronica, men då måste vi ha med Lasse, som sjunger stämmorna så fint. När Lasse kommer tar han gitarren och det var sant som de sa. Han är bra. 

Längs operasångerskans vita ben syns en rand av blod. Blodrött blod från sidan av knäet och ner längs med vadens utsida mot den nerhasade sockan. Förfall och förfining trängs med varandra på denna krog och utgör en sympatisk och djupt mänsklig blandning.

Vi stannar tills de stänger och sjunger med i många av sångerna. Någon tycker att jag ska kliva fram till mikrofonen, för att jag ser ut att kunna. Det är damen som är i sällskap med min dotters pappa, och jag har sett att hon iakttagit mig, liksom jag har tjuvkikat på henne. Mitt sällskap tror att damen lagt märke till en viss energi som gått diagonalt över rummet mellan mig och saxofonspelaren. Ja, i ögonkontakten glimtade det till då och då tvärs över rummet under kvällen, även om varken han eller jag lät det bli vare sig långvarigt eller särskilt djupt. Men det var fint med bekräftelsen och att känna resterna av en gammal kärlek röra sig igen.

Jag gillade att sista låten blev Märk hur vår skugga…. 

I skuggan av undergången spelas det och sjungs, töms det några bägare och byts det varma vänligheter i ord och ton. När någon pratar för högt så att det stör musiken, hyschas det vänligt. Inget bråk, inget krångel. Ingen är förmer än någon annan – vi ska alla så småningom döden dö. Låt oss ha trevligt till dess!  

(Märk hur vår skugga, märk Movitz mon frère, inom ett mörker sig slutar. Hur guld och purpur i skoveln den där, byts till grus och klutar. Vinkar Charon från sin brusande älv, och tre gånger sen dödgrävaren själv, mer du din druva ej ryster! Därföre Movitz, kom hjälp mig och välv – gravvård över vår syster…)